Annette skickade en fin kommentar och det fick mig att tänka på hur det var förr, när jag bodde på landet i en dysfunktionell familj.
Man brukar säga att man inte ser misären när man befinner sig där, och visst fick jag kritik, som var menat som omtanke av er bloggläsare.
Rätt så elak och ful dessutom.
Och det som störde mig mest var att ni faktiskt inte visste hur allt låg till, men jag förstår att det är svårt att få en annan bild av livet där små delar är det enda som delges.
Och man vill så gärna kämpa, tro på hopp och förändring. Men det var så dysfunktionellt och utgången kanske inte var så dum ändå.
Nu får andra personer slita med det dysfunktionella och tunga, något jag tidigt borde insett att jag inte kan göra något åt, men jag hoppades och trodde... Jag gjorde faktiskt det.

Och nu lever han i ny familj, med en betydligt lättsammare kvinna än mig, som tar livet lite som honom, lätt och sorglöst, ja tack och amen till allt och skål och tjo'.
Och jag har min älskade Mr som är älskad och älskar mig.
Livet är så mycket lättare nu, två personer med stabil ekonomi, två personer som har mål och ambitioner och vill ha ordning och reda med struktur i tillvaron och som värdesätter en god flaska vin tillsammans istället för ett flak Sofiero.
Att vi nu ska få påbörja familjeresan gör mig varm, jag vet att han skulle vara den perfekta pappan och familjefadern och jag unnar verkligen honom att få uppleva det, oss!

Det är 2,5 år sedan jag separerade. Bittra bitar som ekonomiska stora belopp ligger kvar och ett svek jag aldrig kommer förlåta honom för, och det vet han.
Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag har det. Jag tror att han skäms, och det ska han göra.

Och i fredagskväll, när middagen var undandukad och vi satt på den inglasade altanen och njöt av kvällen, så knackade det på.
Bonus - för första gången hemma hos mig.
Oj, så oförberedd jag var.
Han ville se hur jag hade det.
Jag finns kvar i hans tankar.
Och jag pratar ju också ofta om honom i min nya tillvaro.
Men jag vill att han ska glömma, inte komma ihåg mig.
För jag ser hur han har det nu och jag kan ingenting göra, han är inte en del av mig nu.
Det gjorde ont att riva upp några sårskorpor, det blödde lite igen.
Känner mig som en svikare som inte finns kvar i hans liv.
Men jag gjorde inte valet, det var hans far som levde med en annan kvinna bakom min rygg.

Och det är sorgligt att se hur han skickar särskilda hälsningar till min Mr, en av få vettiga män som han ens träffat.
Och jag minns vad min psykolog sa i början när vi gick i sär, att jag skulle skicka ett vykort till Bonus och berätta hur mitt hus såg ut eftersom han visade tydliga tecken på att vara orolig för hur jag skulle bo, och barn är ju så konkreta.
Så jag beskrev, färg och tak och sa att jag mådde bra.
I fredags fick han se det med egna ögon också - att jag mår bra, så mycket bättre än jag någonsin kunde tro att jag kunde tro...

 

JVJK

13 maj 2016 19:51

Åh så tungt! Stackars barn som hamnar i mitten... Kramar till er allihop!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...