Jag sov gott i natt och imorse vaktade jag telefonen men ju längre det gick ju lugnare blev jag - det fanns något som väntade på oss i Falun.
Vi åkte ner i lugn och ro, Mr märkte att jag var nervös eftersom jag var knäpptyst och satt sammanbiten i bilen.

Vi var framme i Falun en dryg timme före vår tid. Vi gick runt i den mysiga stadskärnan för att få tiden att gå.
Sedan gick vi upp till kliniken och anmälde oss. Vi blev meddelade att det var lite förskjutet idag och att vi skulle få vänta en stund. Vi fick sitta i det vanliga väntrummet en dryg halvtimme innan vi traskade iväg till den andra sidan.

Efter en stund öppnade Jenny dörren och ett lugn spred sig. Jag gillar verkligen henne. Vi fick byta om till skyddskläder och välkomnades in i det lilla rummet. Hon gick igenom behandlingen och hur jag svarat på den och var nöjd med mina värden och utfall.
Av de fyra befruktade embryona som var alla fyra med i matchen.
Vilken lättnad.
Tre av dessa fyra hade graderingen 1, och hon klassade de som toppembyron. Det fjärde hade idag bara 6 celler och fick därför en 2:a på graderingen.
Hon visade vilket embryo som hade valts ut åt oss idag, och resten av de 3 ska odlas vidare och kolla om de går att ha till frysen.

Jag fick hoppa upp i stolen och slemhinnan kontrollerades, 11 mm - perfekt!
En kateter sattes och sedan ropade läkaren på embryologen som dubbelkollade våra personnummer och sedan kom in med embryot.
Det placerades mitt i slemhinnan och embryologen fick tillbaka röret för att dubbelkolla att embryot inte var kvar i röret. När läkaren fick klartecken från henne så tog hon bort den utrustningen som jag hade som fixerade livmodertappen.
Hon gjorde sedan ett ultraljud och kollade att embryot hade placerats mitt i slemhinnan.

Vi fick hoppa ner oss och jag fick klä på mig. Vi önskades lycka till och fick därefter träffa sköterskan för råd om efterbehandlingen.

Sån lättnad, jag log och slappnade av, för första gången på två veckor.
Jag tackade för gott omhändertagande och vi gick ut från kliniken efter att jag stoppat in Lutinusen.
Och när vi kom ut lyste solen, som kommit fram den där timmen...

Ännu ingen telefon som ringt och klockan är snart halv elva.
Så nu rullar vi neråt mot Falun.
Och jag mår bättre idag - och 4 kg lättare enligt vågen.

Igår kände jag mig ganska fräsch rent fysiskt, den värsta smärta borta.
Bytte gardiner och hade mig i hemmet, det kändes helt okej.

I natt vaknar jag och har superont i magen. Jag kan inte säga var och hur, men det trycker på något helt enormt och jag får panik av att ligga, att sitta är obekvämt men att stå lutad mot en vägg är skönt.
Lungor, tarmar och blåsa, allt känns jättesvullet. Att gå gör jätteont. Och magen är så svullen och hård.
Vi ringer 1177 som tycker vi ska åka in, och väl där blir vi snabbt omhändertagna.
Men den tar det stopp. Hamnar på ett gynrum och en supergullig sköterska kommer in och frågar om jag också varit i Falun, hon var i Falun och satte in för en vecka sedan.
Och sedan berättar hon hur hon mått alla hennes äggplock.
Väldigt öppet och personligt men väldigt välkommet av mig.
Hon berättar att jag kommer få vänta, endast en läkare som har hand om förlossning, vårdavdelning och akut.
Jag får ligga på bristen och jag känner hur jag börjar slappna av, en himlens skön ställning som jag inte kunnat hitta på hela natten. Ingenting som tröck på något.
Jag ligger och väntar i dryga 2 timmar och känner sedan att jag måste på toa, och aj, då känner jag hur ont jag har i buken.
Jag lägger mig ner igen och väntar lite till, sedan ger jag upp.
Skulle åka och fira min mamma och kände att jag fått en bekräftelse på att det är normalt att må så här efter ett äggplock och att det är vätska som trycker på i buken...

Sköterskan förstod mitt val, vi får ju förhoppningsvis en läkarkontakt imorgon...

Så återföring på måndag...
Känns väl som ett okej resultat...men jag hade gärna långtidsodlat, vilket vi nu missar med en hårsmån.

I situationer som dessa ska man komma ihåg att IVF 1 är en testomgång och att jag kan behöva fler sprutdagar än 10 så att fler blir mogna...

Tusen tack för alla fina lyckoönskningar här på bloggen, det värmer väldigt mycket i hjärtat. Så från botten av mitt hjärta - tack!

Vi är nu hemma efter vårt äggplock.
Jag är öm och har ont, så det är väl som det ska. Eftermiddagen och kvällen ska tillbringas i soffan och jag tänker inte gå mer än nödvändigt.
För det gör ont att gå.

Klockan 8.00 skulle vi vara på kliniken. Och nervös var bara förnamnet, så nervös. Det satt redan ett par i väntrummet och efter att vi anmält oss så fick vi sitta ner.
Efter 10 min kommer barnmorskan Maria och hämtar upp oss till den andra sidan på kliniken. Ögonen vattnades när hon visade var vi ska hålla hus idag.
Hon skulle ta hand om oss, och det viktigaste sa hon var att vi kände oss välkomna. Att hon dessutom var min första kontakt när jag kontaktade dom i januari efter AMH-chocken kändes fint.
Hon berättade att det skulle vara 6 par som skulle plockas idag så jag fick dela rum.
Jag fick byta om till rock och de läckra strumporna. Vi fick vänta en stund och tårarna började rinna på mig, så nervös och så rädd och utelämnad.

Embryologen från labbet kom ganska snabbt och hämtade Mr inför hans bidrag. När han gått iväg kom Maria in igen och satte kanyl på mig.
Hon gav mig även en liten hutt med lugnande och jag fick ta 2 Panodil.
Hon gick igenom mitt protokoll och stämde av hälsouppgifterna.
När Mr var klar kom han tillbaka till en betydligt trevligare sambo som låg och slappnade av.

Det knackade på och Maria berättade att nu var det vår tur, men att jag måste kissa först.
Jag fick ledas ut och jag var rejält snurrig av det lugnande jag hade fått.
Mr och Maria gick in med mig till något rum.
Och av med trosorna och så lägga sig i stolen.
Staffan hälsade och vi installerades på våra platser. Maria var mån om att jag låg bra och lade även en värmedyna på magen.
Läkaren började med att lägga bedövningen och det var ingen höjdare och mina tårar forsade.
Men jag bet ihop och bad om ursäkt väldigt många gånger.
Maria fyllde på flera gånger med smärtstillande i kanylen.
Jag vet egentligen inte när de började suga äggblåsor, men Maria sa åt mig att titta på den stora skärmen och visade upp provröret med vätska som labbet i luckan fick ta emot.
Första tömningen och jag hör "ägg", då slappnar jag av och axlarna sjunker ner på mig rejält.
Sedan hördes det "ägg" några gånger till. Efter 5 ägg hörde jag inget mer och då var det 3 rör kvar.
Jag var så avslappnad då.
Mr berättade att han tyckte att det var jättehäftigt att kunna följa nålen på skärmen och man kunde ju verkligen se hur äggblåsorna tömdes.
Jag hade ca 10 äggblåsor totalt.

Det hela var över på 10-15 min och jag inser att det inte finns en enda chans att jag tar mig tillbaka till rummet, vilket även Maria inser, så en bårvagn kommer och Catharina skjutsar tillbaka mig till rummet. Och där slappnar jag av, ont och öm, men lättad, det är över.

Catharina kommer in med Intralipiddroppet som går in på en knapp timme.
Jag försöker slappna av och jag är så lättad över att det är över.
Maria knackar på och berättar att man hittat 8 ägg. ÅTTA!!!
För mig är det verkligen många.
Min distansläkare hade hoppats på 2-3 med mitt värde så jag är verkligen mer än nöjd. Så otroligt glad blev vi, medvetna om att det behövs bra befruktning också, men just den delen att det fanns åtta ägg räckte där och då.
Jag låg där med mitt dropp, avslappnad och log för mig själv.
Meddelade mamma att allt gått bra.

Sara från labbet kommer in och berättar att Mr's spermaprov inte innehöll några överraskningar, många och pigga - så ett riktigt bra resultat.
Och det visste vi...

Imorgonbitti ringer kliniken och berättar hur det gått med befruktningen och om det blir återföring på måndag eller onsdag.

Vi fick instruktioner om testdag och Lutinusbehandling.
Jag frågade även om jag skulle få något mot mina spottings, Progynon.
Maria ville kolla av med Staffan vilket ledde till väntan, så jag fick klä på mig och vänta i väntrummet innan Staffan kom. Jag ska få Progynon vid återföring.
Mr körde fram bilen och lättade lämnade vi kliniken, lättade och glada.

För mig var äggplocket en positiv upplevelse, visst kändes det, i mitt fall mest bedövningen men ingenting som skulle hindra mig från att göra det igen.
Ett mycket fint bemötande och jag kände mig trygg i det som skedde.

Nu blir det en lugn kväll hemma och jag hoppas att smärtan ger vika, för det är allt annat än skönt.
Men det är sekundärt, i Falun ligger 8 av mina ägg och minglar med Mr's spermier - det är det enda som räknas. Egentligen.

Då är vi framme i Falun och redo för morgondagens äggplock.
Vi bor även denna gång på det mysiga hotellet som kliniken har avtal med. Mysigt och trevligt och närheten till kliniken så man slipper ställa om bilen.

Jag har verkligen haft känslorna utanpå idag. Många tårar har det varit. Inte ett dugg rädd för smärtan eller att behöva göra om denna sprutperiod, utan det är helt andra rädslor, liksom när jag går till tandläkaren så är jag orolig att jag blir utkörd för att jag var stans sämsta tänder. Absolut ingenting som hänt eller som kommer att hända, men det kanske är det där med att man är blottad och beroende av andra.
Rädd att överläkaren kommer fram imorgon och säger "Nähej, ni är inte välkomna tillbaka, vi kommer inte hjälpa er nästa gång, ni är ett hopplöst fall".
Larviga känsla, men den finns där...

Och så rädslan för reaktionen om det blir noll ägg, eller ingen befruktning och ingen återföring.
Min egna reaktion.

Nu ska vi snart gå ut på stan till den restaurang vi åt på när vi var här på konsultation förra månaden.
Önskar mig några timmars sömn innan vi ska vara på kliniken tidigt imorgonbitti...

Jag ingår i en studie på vår IVF-klinik där man mäter NK-celler och ger Intralipiddropp.
Att få ta ett sådant test är dyrt och Intralipiderna är inte heller gratis, men i studien får man det kostnadsfritt, så det är några tusenlappar som sparas.
NK-cellerna skickas till Karolinska för analys och jag har fått vänta länge på provsvar.
När vi hoppade på IVF-tåget så var det ett argument som läkaren hade, att vi i allafall får ett svar på om det är något med mitt immunförsvar.
Det är tester som man annars inte tar.

Och svaret har kommit.
Jag har ett förhöjt antal NK-celler i mina vita blodkroppar så min kropp kämpar mot att döda allt främmande.
Intralipiden är ett sätt att dämpa immunförsvaret, så att en inplantation kan ske, och risken för missfall minskar.
Under 10 % av NK-celler är bra, 12 % har min klinik som referensvärde. Mitt värde är 16 %.

Jag känner sån lättnad över att vara på rätt ställe. Just för att det stod mellan Carl von Linne eller Falun, och hade vi valt CvL så hade man bara rynkat på näsan åt detta med immunologi.

Fortsättning lär ju följa...