Så är det då bestämt, något tidigare än planerat - vi blir sambos på riktigt.

Lägenheten är såld, och den 1 maj flyttar Mr in till mig i mitt hus.

Vi båda bara ler och tittar på varandra när vi konstaterar att vi blir sambos!

Adressändring och uppsägningar har Mr nogsamt gjort - och med stolthet återberättat.

Det är stort för honom, och det glädjer mig, för då trivs han, då tvekar han inte.

Inte för att jag tvekar på mina egna känslor och beslut, men för mig är det inte lika stort, jag har haft min första gång av samboskap redan.

Mycket praktiskt har bockats av. Ekonomin och juridiken är genomgången. Som vanligt med tårar från min sida.

Jag blir arg på tårarna, som kommer utan förvarning när vi pratar ekonomi och juridik.

Till en början så flyttar han in och betalar delar av driftskostnaderna, huset är mitt och förblir mitt. Det känns gott i magen med den lösningen till en början.

Vi är båda av den uppfattningen att vi vill vara en familj och i en familj har man ett mål - att familjen ska ha det bra, man jobbar för det gemensamma. Just nu känns den här lösningen bra, att vi går in i samboskapet lite försiktigt.

Jag har sagt det förr och säger det igen, vi har det sååå underbart. Så lugnt och utan dramatik. Den dramatik vi avverkade i mars när vi avverkade det oundvikliga samtalet får räcka för ett tag.

Nu vet vi var vi har varandra och med det går vi in i ett samboliv.

Önskar att allt det gamla var borta, ute, både rent praktiskt men även ur känslorna och hjärtat. Men det är det inte, och det stressar mig, särskilt nu när vi blir ett på riktigt och mitt bagage är så pass tungt.

Påsken har varit fantastisk och snart väntar en herrgårdsweekend på tu man hand.

Familjekalendern pryder köksväggen och det gemensamma Icakortet används flitigt.

Älskade samboliv - jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva dig igen...