Det är torsdagskväll och jag sitter i min soffa, mossigt trött av jetlag och med ett illamående orsakat av detsamma. 

Tårarna rinner och jag släpper ut.

Inte av ledsenhet, jo, kanske det. Men tårarna är inte negativa - bring it on. Jag måste få släppa ut - få känna de känslor som rymmer inom mig.

På vår arbetsplats väntas det smått. Vi är en relativt liten arbetsplats och detta är första babyn som väntas. Och oj vilken uppståndelse det är. Ojoj. Om det funnits någon ofrivilligt barnlös hade jag som arbetsgivare behövt gå in och markera för det har verkligen gått över styr. 

Det är tävlingar om namn. Arbetsplatser pyntas med sockor och nappar. Förlossningar, magstorlek och veckor är det stora temat på fikat så väl på förmiddag som eftermiddag.

I augusti, när bomben släpptes kändes det. Särskilt eftersom man gick omvägar för att inte såra mig. Tjejen i fråga visste om vår resa, och det var jag tipsade henne om läkare. 

Men nu känns det inte längre som längtande människa, men som arbetsgivare för det har tagit helt oanade höjder. Babyshower upphöjt i hundra...

Idag stod det på min lista att jag måste ta tag i att få min journal flyttad från TF till KK här i stan. Jag måste följa upp mina cellprov eftersom jag haft förändringar och gjort en konisation. KK tar inte i mig om de inte vet hur stort ingrepp var och det förefaller ju mer rimligt att få göra det i stan än att sätta sig i väntrummet hos TF där vi suttit så många gånger, vi båda två.

Att skriva det där mailet, förklara anledningen till att jag nu vill sköta det i stan, på sjukhuset här. Oj, det satte sina spår.

Ett skämt om ett graviditetstest och om det mest hemska i världen skulle ha inträffat - jag skulle ha blivit gravid - träffade direkt, helt oväntat och fick mig att börja hulka.

Det finns vissa saker man inte skämtar om. Graviditeter är en av de sakerna, önskade eller oönskade. Men för mig är det ingenting man skämtar om, eller skämtar bort. Varken för två år sedan, för ett år sedan eller idag.

Jag kan konstatera att mina år i barnlängtansträsket har satt sina spår. 

Och kanske är det därför jag inte räds tårarna - de är till för att visa mig vägen till vad jag egentligen vill - och vad som är okej för mig och inte...

Så jag kryper ner här under filten och hulkar lite till, starkare än någonsin och med en allt tydligare bild av vilken väg i livet jag ska ta...