Igår var det gynjouren igen. Knökfullt. Iskall tystnad i väntrummet, ett väntrum som rymmer så mycket för mig, hopp och förtvivlan. Det var där vi fått veta två av våra missfall.

Bruna flytningar och ilande smärta i livmodertappen, som kostant cellprovstagning. Eftersom jag har lite problem med min kära tapp, så vill jag inte riskera något.

Någon feberkänsla, men efter svinkoppor och streptokocker blandat med stafylokocker så kan man inte begära annat heller.

Läkaren började med att säga att han läst min journal och säger kort därefter att jag är ett komplicerat fall.

Japp, men så är det.

Undersökningen gjorde ont som attan, och alla prover togs. På VULet såg allt bra ut och vid närmare undersökningen så såg han en lite blåsa/sår/punkt på tappen som blöder. Ett vävnadsprov togs och jag fick välja mellan bedövning eller utan. Då brast det för smärtan var outhärdlig. En sköterska kallades in och till slut tog jag mig samman och valde att köra utan bedövning.

Provsvar om några veckor och fram till dess avvaktar vi med antibiotika.

Jag är mer och mer övertygad om att jag aldrig mer ska söka hos tant L för att få snabb hjälp, här på gynjouren får jag den hjälp jag behöver och när fabriken åter öppnar så finns TF bara en dryg halvtimme bort.

Vi är mitt uppe i barnvecka och kommentarer är överflödiga. En febrig Bonus och jag har varit hemma i två dagar och det lär väl bli en tredje.

I dag står det bullbakning på schemat, likt en riktig bullmamma, men jag är ingen mamma - och dagar fyllda av omvårdnad så känns det verkligen i mitt hjärta hur mycket jag älskar Bonus och hur stor saknaden för ett eget barn är...