Det gör så förbannat ont. Så ont, så ont. Ibland måste jag sätta mig ner för att återhämta andningen och få hjärtat att lugna ner sig.

Jag önskar att jag inte brydde mig längre, att all skit jag får veta och höra av andra ang det som pågått i sommar, bara kunde rinna av mig. Jag försöker bena ut vad den största källan till detta vedervärdiga mående beror på. Stress kring hus? Oro för att alltid leva ensam? Skam kring att ha blivit lämnad till förmån för en annan kvinna? Rädsla att stöta på de lyckliga tu mitt i min sorg?

Det är nog en kombination.
Idag var jag och tröstshoppade, många tusenlappar gick det och i provhytten grät jag. Jag kände mig så vacker ändå lämnar han mig.
De som står mig närmast hävdar bestämt att han inte lämnat mig för en annan kvinna, utan att han tagit den enklaste vägen ut, en flykt.
Det säger ganska mycket om en pappa som inte orkar träffa sina barn.
Fest, röja, dricka och om igen. Det är inte det liv jag ville leva. Och nu slipper jag, för hans hjärta tillhör någon annan nu. Smärtan är hemsk.

Önskar att någon kunde lova att detta tillstånd går över, för rädslan över att må så här är också stor. En sorts apati.
Imorgon börjar en ny vecka, förhoppningsvis kommer jag känna mig lugnare kring boendefrågan. Han kommer hem från utlandet med sin käresta ikväll och imorgon skulle han hämta sin post här i huset. Jag hoppas att han gör det när jag är på jobbet och slipper möta honom, för det gör för ont.

Ett och annat otrevligt kuvert ligger också där, till följd av det liv som pågått, ett liv av kravlöshet och klacksparkar. Jag är i allafall glad att jag är den som kan gå till banken och få ett nytt lån, det är långt ifrån vad han kan göra. Jag kommer chocka min bankman med att erkänna att jag är den enda som ska separera som får bättre ekonomi än när jag var sambo. Det är en tröst i allt helvete, att jag har alla möjligheter att bygga upp mitt liv igen, så som jag vill.
Men rädslan att inte kunna bli kär på äldre dagar gör mig åter panikslagen. Kommer jag någonsin att bli lycklig?