I torsdags började jag min EMDR-behandling. Så mycket jobbigare än jag trodde och så många andra bilder att bearbeta än jag trodde. Jag gjorde helt rätt i att vara ledig resten av dagen och inser att det så får förbli kommande fyra torsdagar. Vi hoppas på att vara igenom det på fyra gånger. Som jag hulkade, det gick inte att stoppa - och det ska tydligen vara bra. Jag skrek många gånger "det går inte, det gör för ont", men det ska tydligen vara tecken på att behandlingen går som planerat.

På eftermiddagen åkte jag till den by där jag bott i 5 år, för första gången på 4 månader. Jag skulle träffa Bonus. Första gången på ett halvår. Han blev jätteglad.
Jag var orolig att det skulle bli för mycket på samma dag. Jag var rädd att jag skulle bryta ihop.
Vi kramades och pussades. Hans mamma kramade också om mig.
Falska jävla människa. Först inte säga eller hälsa på mig på 5 år,
och sedan vilja bli en god vän när min olycka är ett faktum. Snacka om att gotta sig i andras olycka. Blä och fy...
Hon kom aldrig vidare efter deras separation och när jag nu inte har det som gick henne förlorat, så blir det så genuint falskt.

När jag skulle gå så sa jag hejdå även till mamman. Hon kom efter och frågade mig om det var jobbigt att träffa Bonus. I huset hörde jag den store sonen, mormor och morfar.
Hon utbröt "men ååååh jag tycker såååååå synd om dig och jag liiiiiiider såååååå med dig. Ååååååh jag undrar hur du har det, hur du måste må dåligt. Ååååh"
Jag tog ett djupt andetag och svarade från botten av mitt hjärta och med den känslan jag haft med mig i den tid jag var med Bonus.

"Nej, men inte ska du tycka synd om mig, jag har aldrig mått så bra som nu"

Utan underdrift var det den härligaste kommentar jag sagt på mina fem år i den där byn.
Och det var sant.

Jag satte mig i bilen och pustade ut, åkte iväg från byn, den destruktiva familjen, ett liv jag inte vill leva.
Hem till mitt liv, ett liv jag håller på att bygga upp dag för dag, och med en livslust som knappt känner några gränser...

2014 - bring it on!