Som så många andra gånger så väcks många känslor till liv när släkt och familj samlas för att fira högtider som denna - påsk. Förra påsken var jag gravid. Läkarna visste inte ännu åt vilket håll det skulle gå. Jag minns skräcken på påskaftonens morgon, då rött blod kom tillsammans med smärtor. De bruna ofarliga flytningarna byttes ut mot något värre. 

Jag minns hur känslorna gick förra påsken och jag minns vilken pina det var på påskdagen, att inte sitta still, springa och kolla i trosan hela tiden.

Denna påsk fanns också känslorna där. Det saknas någon här, en liten påskkärring eller påskgubbe som skulle få leta sitt första påskägg, som skulle överösas med påskpussar och kärlek.

Igår kväll när vi åkte hem från påskfirandet i stan tillsammans med min familj och släkt så kom tårarna, helt okontrollerat, men så otroligt djupa känslor och väldigt smärtsamma tårar.

Jag körde bil och den första tanken var att inte tappa en lins, då kände jag handen på mitt lår, och den otroliga värmen som denna man ger mig, en värme och en trygghet som bara han kan ge mig.

Försiktigt kom mina ord fram, orden som tillsammans med mina tankar plågat mig så hårt den sista tiden.

- Jag vill att du ska få se mig lycklig igen...

Jag vill ingenting annat än att få vara lycklig igen, få bli komplett, få en roll att fylla, få bli mamma - jag önskar ingenting annat nu...