För 2½ år sedan klev Han in i mitt liv, tog mig med storm.

"När det väl är den rätta, kommer ingenting kännas svårt eller vara någon tvekan" sa min omgivning efter de senaste årens fiasko.

Exakt så var det.

Allt kändes så rätt och framförallt - så lätt.

Söndagkvällarna blev våra, om det beror på att äventyret började på en söndag eller att umgänget med barnen avslutades då.

Idag älskar jag söndagar - och jag låter det bero på att det var då mitt äventyr började. Livet fick en annan mening.

Det har varit år fyllda med Kärlek men också svårigheter som mött oss på vägen.

Vi är olika, jag låter oss vara olika.

Jag älskar honom för att han tar lätt på livet och ibland är alldeles för sorglös.

När jag själv är raka motsatsen så behövs det någon som rycker tag i mig från mina lite djupare tankar.

Idag är det två år sedan jag på allvar förstod att detta inte kommer att bli lätt.

Visst hade jag sett indikationer på det tidigare, och nu i efterhand finns det bara en sak jag kan ångra - att jag inte satte högre krav från början.

På något sätt lät jag Honom, med barn, familj och mer komplex bakgrund än mig själv, få bestämma reglerna och taktpinnen.

Idag inser jag att det var helt fel.

Jag skulle ha stampat ner foten redan när den store sonen ringde på vår egna söndag och behövde pengar bums, så Han fick sätta sig i bilen och åka de där 5 milen för att tillfredsställa sonen och minska riskerna för konflikter.

Jag skulle ha sagt tidigt att det är totalt fel tänkt med att vänta med att berätta om vår kärlek till sonen till dess att han gått ut sexan, för att inte störa studiero.

Någon studiero finns och fanns det ändå inte.

Det är och förblir en liten människa som nästa år ska börja gymnasiet, och som fortfarande har så mycket hat i sig att världen inte dansar efter hans takt.

Det är just det jag kan ångra, att jag inte satte ribban tidigare.

Hedda frågade mig om vi gått själva någonstans och pratat, bara Han och jag.

O ja, det gjorde vi i omgångar.

Familjerätten, familjerådgivningar i olika konstellationer för att avsluta med en privat familjeterapeut.

Min Kärlek tycker dock att vi kan reda ut detta själva och därför fortsätter jag nu min terapi med att lära mig hantera detta otroligt dysfunktionella i spillrorna av en familj.

Det finns kvinnor som gör sina män illa, även om det pratas väldigt lite om det.

Jag lever med en sådan man, som år efter år blivit misshandlad rent psykiskt, men ändå valt att stanna kvar för barnens skull.

Att få ligga där i sängen och få höra Honom viska i mitt öra

"Tack för att du finns och gett mig livet tillbaka"

... det ger vår kärlek en otrolig stadga.

I måndags somnade Han tårögd med Bonus liggandes i rummet bredvid. Lyckan över att målet är nått - att få ha sin son där på halvtid är nu äntligen i hamn. Nästan på dagen två år sedan processen sattes igång.

Vi finns där för varandra men av olika anledningar har resan inte varit den rosenröda...

Igår kom frågan spontant från honom.

"Varför tror du själv att det tar så lång tid, om du själv bara spekulerar?"

Frågan var tudelad.

Jag blev glad för att han frågar, att han vill intressera sig, men också ledsen för att han verkligen tycker att det tar lång tid att gå på stigen Längtan...

Älskar Dig så...