För 2½ år sedan klev Han in i mitt liv, tog mig med storm.

"När det väl är den rätta, kommer ingenting kännas svårt eller vara någon tvekan" sa min omgivning efter de senaste årens fiasko.

Exakt så var det.

Allt kändes så rätt och framförallt - så lätt.

Söndagkvällarna blev våra, om det beror på att äventyret började på en söndag eller att umgänget med barnen avslutades då.

Idag älskar jag söndagar - och jag låter det bero på att det var då mitt äventyr började. Livet fick en annan mening.

Det har varit år fyllda med Kärlek men också svårigheter som mött oss på vägen.

Vi är olika, jag låter oss vara olika.

Jag älskar honom för att han tar lätt på livet och ibland är alldeles för sorglös.

När jag själv är raka motsatsen så behövs det någon som rycker tag i mig från mina lite djupare tankar.

Idag är det två år sedan jag på allvar förstod att detta inte kommer att bli lätt.

Visst hade jag sett indikationer på det tidigare, och nu i efterhand finns det bara en sak jag kan ångra - att jag inte satte högre krav från början.

På något sätt lät jag Honom, med barn, familj och mer komplex bakgrund än mig själv, få bestämma reglerna och taktpinnen.

Idag inser jag att det var helt fel.

Jag skulle ha stampat ner foten redan när den store sonen ringde på vår egna söndag och behövde pengar bums, så Han fick sätta sig i bilen och åka de där 5 milen för att tillfredsställa sonen och minska riskerna för konflikter.

Jag skulle ha sagt tidigt att det är totalt fel tänkt med att vänta med att berätta om vår kärlek till sonen till dess att han gått ut sexan, för att inte störa studiero.

Någon studiero finns och fanns det ändå inte.

Det är och förblir en liten människa som nästa år ska börja gymnasiet, och som fortfarande har så mycket hat i sig att världen inte dansar efter hans takt.

Det är just det jag kan ångra, att jag inte satte ribban tidigare.

Hedda frågade mig om vi gått själva någonstans och pratat, bara Han och jag.

O ja, det gjorde vi i omgångar.

Familjerätten, familjerådgivningar i olika konstellationer för att avsluta med en privat familjeterapeut.

Min Kärlek tycker dock att vi kan reda ut detta själva och därför fortsätter jag nu min terapi med att lära mig hantera detta otroligt dysfunktionella i spillrorna av en familj.

Det finns kvinnor som gör sina män illa, även om det pratas väldigt lite om det.

Jag lever med en sådan man, som år efter år blivit misshandlad rent psykiskt, men ändå valt att stanna kvar för barnens skull.

Att få ligga där i sängen och få höra Honom viska i mitt öra

"Tack för att du finns och gett mig livet tillbaka"

... det ger vår kärlek en otrolig stadga.

I måndags somnade Han tårögd med Bonus liggandes i rummet bredvid. Lyckan över att målet är nått - att få ha sin son där på halvtid är nu äntligen i hamn. Nästan på dagen två år sedan processen sattes igång.

Vi finns där för varandra men av olika anledningar har resan inte varit den rosenröda...

Igår kom frågan spontant från honom.

"Varför tror du själv att det tar så lång tid, om du själv bara spekulerar?"

Frågan var tudelad.

Jag blev glad för att han frågar, att han vill intressera sig, men också ledsen för att han verkligen tycker att det tar lång tid att gå på stigen Längtan...

Älskar Dig så...

 

ettvanligtliv

2 september 2011 23:49

Grattis till era år. Ofta är det svårt med kärleken men det är värt att kämpa för.
Många kramar!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

josefin

3 september 2011 11:57

Kom in på din blogg av en slump och har nu suttit och sträckläst dina ord och inlägg med både sorg och glädje i hjärtat. Vilken fantastiskt fin människa du verkar vara! Och så otroligt stark du är som skriver så öppenhjärtligt om dina känslor och din svåra situation. Det krävs stort mod och ännu större styrka att våga visa sig vara "sårbar". Du inspirerar mig att inte ge upp det man verkligen vill och drömmer om, att man istället ska kämpa ännu mera när det ser som mörkast ut. Det MÅSTE ju komma solsken efter år av regnperioder! Så även för dig och din Kärlek, det är jag helt säker på. Människor som du, med ett så vackert inre, vinner alltid i längden, det är bara det att de måste plågas och lida lite mer än andra först innan de får sin belöning. Det är i alla fall min erfarenhet. Vägen till sann lycka är varken lätt eller rak, och tur är väl det för då kanske man inte skulle uppskatta den på samma sätt annars? Så ge aldrig upp utan fortsätt bara vara den du är så ska du se att du och ni tillsammans snart kommer få uppleva denna längtan samt leva denna dröm på riktigt en vacker dag - ge det hela bara lite tid! För som jag läste någonstans så "ska lyckans fjäril sätta sig på axeln på den som har tid att vänta". Jag tror på dig! Varma hälsningar från Josefin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...