Det blir inte alltid som man tänkt sig sägs det och stämmer även gällande detta.

Igår när jag kom till jobbet låg det ett mail från Dr A, som ville att jag skulle fortsätta lämna prover till dess att vi kommer under 5 i hcg.

Bara att fortsätta alltså...

Ringde KK och stod på mig gällande att jag inte vill sitta på gynakuten och träffa den där läkaren som inte förstår mig och jag inte förstår henne.

Fick en tid till den läkare jag önskade, och hade ursprungstid med, samma dag - någon timme senare bara.

Känns mycket bättre faktiskt.

Magen molde på igår. Som mensvärk. Flytningar är blodiga sedan söndags/måndags, men det kommer ingen mens.

Ringde TF eftersom jag hade ont i magen och om man har ont i magen, så skall man kontakta dom efter en konisation, då det finns risk för infektion.

Nej då, enligt E så var det mensen och ingenting annat. Man får mens tidigare efter en konisation med el tydligen.

Känns inte riktigt som att vi är där med att byta blad ännu...

Idag ska jag till läkaren för att diskutera sjukskrivning.

Efter gårdagens promenad där jag mötte store sonen, som bara stirrade rätt ner i backen och visade fingret åt mig, så kom stressen upp igen.

Vi kan inte bo kvar om jag ska ha min hälsa i behåll.

Att behöva ens tänka den tanken är vidrig...

Det fungerar på KK än så länge.

Visst, inte samma läkare, ytterligare en, men ändå en läkare.

Resultatet av dagens hcg är 12, så nu behövs ingen ytterligare uppföljning då riskerna för ett utomkvedshavandeskap är borta.

Det känns oerhört befriande!

Nu börjar vi på ny kula...

Planen är att sluta med flytningarna, få mens och sedan är det dags att öppna bebisverkstaden igen.

Idag har flytningarna varit betydligt lindrigare och nu när jag kommer hem så drog det något i mensmagen. På papperet ser man att det kan vara dags snart...

Hade inte gjort mig något alls om mensen kom nu. Alldeles för tidigt, men otroligt välkommet. Ut med det gamla liksom...

Passade på att fråga doktorn om vem som jobbar på gynakuten på fredag då jag har en tid där för uppföljning av cystorna primärt. Det var hon, tyvärr.

Jag hamnade hos henne första gången jag fick ett provsvar och jag förstod inte vad hon sa, än mindre kändes det som att hon förstod vad jag sa.

Imorgon hoppas jag på att få tag i KK och boka om min tid till dr T, ingenting annat. Möjligen kan jag tänka mig Dr A eller Dr S.

KK har problem minst sagt...

Måndag jämn vecka vilket innebär att lugnet lägger sig. Ikväll kvarstår saker som att plocka reda på alla popcorn som invarderat soffan, alla bilar, crossar, skotrar, lastbilar, dumprar, baklastare, traktorer, raggarbilar, hjullastare och allt annat i leksaksväg som övertar hemmet efter några dagars Bonus-samvaro.

Jag är slut. Vi är slut.

Den här åldern måste ju vara Guds sätt att pröva mänskligheten.

Det är en kamp om ALLT, då menar jag om allt.

Juicen smakar fel, suddet är det fel på, tröjan passar inte, bilbältet är dumt.

Ingenting är bra och det är gnäll i kubik.

Skillnaden vi gjort denna helg är att vi hade en gemensam plan på att det skulle bli konsekvenser av handlandet.

Och det blev det.

En varning och fortsätter det dåliga beteendet så blir det en kännbar konsekvens.

Första gången ut var i fredagskväll, vid middagen.

Jag minns inte var det var, det handlade om eftersom fighterna varit över 40 till antalet.

En varning, sedan slängde jag tv-spelet i soporna.

Bonus blev totalt hysterist och rev ner allt som stod i hans väg.

Hysterin övergick i hyperventilatering och i över en timme satt han sedan i mitt knä och snuttade (!) på mitt snöre från huvtröjan.

Jag klappade, vyschade och försökte lugna honom.

Han blev rädd för han visste inte varför han blev så ledsen.

På något sätt blev det första markeringen för honom att hos oss bestämmer han inte allt. Barn ska inte bestämma allt.

Och så fortsätte helgen tillsammans med min magkatarr.

Mamma kom för att avlasta på fredag och igår var det dags för hysteri igen.

Vi är så trötta på det och på den känsla som uppkommer då man "slängt" in honom  i sängen utan film pga dåligt uppförande. Man känner sig inte som en trevlig vuxen då.

I natt sov jag som en kratta efter att Bonus rivit ner sin ribbotten från sängramen i vansinnesutbrott över att det dåliga beteendet straffades med att få lägga sig bums utan filmmys.

Så att jag var trött idag var ingen högodsare direkt.

Att jag fick vänta en dryg timme på lab gjorde inte så mycket.

Det sjätte provet är nu taget.

I dag har jag ringt en annan läkare för att få diskutera en kortare sjukskrivning.

Jag orkar inte arbeta 100% just nu, det är sorgligt men sant.

Jag har ett guldjobb som gör att jag kan pussla ihop det med mina timmar, men just nu funkar det inte att uppbära 100% jobb när man man inte kan prestera det.

Tankarna mal i skallen och jag får aldrig ro, vilket jag tror ligger till stor last för min återhämtning.

Ska vi sälja huset och inse att vi aldrig kommer att bli en lycklig modern Bonusfamilj?  Hur gör vi då? Hur stöttar jag min Kärlek i sin sorg över den stora sonen?

Kommer jag aldrig få mitt drömmars barn i min famn?

Kommer jag någonsin tycka att det blir mer hanterbart att vara bonusmmamma?

Jag behöver få jobba, så att vara hemma är ingen lösning på heltid.

Jag tror att det är ett bra första steg som är taget, hoppas nu att läkaren stödjer min plan...

Haha, där har ni innehållet i min lördagskväll.

Det har nu gått över en vecka sedan konisationen. Inte en droppe blod sedan jag låg där med benen i vädret, men däremot har jag helt otroligt rikliga flytningar.

Vanliga trosskydd var bara att glömma, vanliga bindor likaså, det behövs nattbindor som jag säcklar igenom på dryga 3 timmar.

Förstår ni vilka otroliga mängder?!

I torsdags ringde jag TF för jag tycker att det var lite väl rikligt. Men nej, så ska det vara och hon tyckte att det skulle avta under helgen, annars fick jag ringa igen.

Jag vet inte det jag...

Igår ringde även KK och ville boka om min tid med Dr T.

Kändes så där. Jag vet inte vem jag får träffa, utan jag får sitta på jouren och vänta på den som har jour för att kolla upp en cysta. Naturligtvis vill jag även kolla att allt ser bra ut efter den senaste tidens strul.

Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Trist att få träffa en sjätte läkare som jag dessutom inte vet vem det är, samtidigt som jag verkligen vill kolla upp att allt är ok, så att avboka tiden för att försöka få tag i en tid till Dr T är nog inte en sån bra idé.

KK verkar ha problem där uppe, bara till att konstatera.

I torsdags slog magen totalt bakut på mig. I går kväll var den stenhård och gjorde ont och idag gör det så ofantligt ont i själva tarm-magen, för engångsskull ingenting annat.

Gissar att det är en dos av magkatarr.

Ikväll sitter jag försöker planera in lite semesterweekends, men det går inte alls framåt. Vi vet fortfarande inte när vi ska ha Bonus i sommar, och med den urusla planeringen faller allt annat.

Helst av allt hade jag velat få en weekend på tu man hand med min Kärlek, men det är svårt att få in det i agendan...

Hoppet återstår till familjerätten, så att vi kan sätta pusselbitarna på plats och känna att det finns en planering som håller.

Ja, så har jag det denna lördagkväll. Tankarna går all-time på det som varit, det som kunde blivit något.

Jag saknar min Kärleks kropp något helt enormt. Jag har sagt det förrut, säger det igen - jag är inte gjord för att vara utan sex så här länge...

Haha, där har ni innehållet i min lördagskväll.

Det har nu gått över en vecka sedan konisationen. Inte en droppe blod sedan jag låg där med benen i vädret, men däremot har jag helt otroligt rikliga flytningar.

Vanliga trosskydd var bara att glömma, vanliga bindor likaså, det behövs nattbindor som jag säcklar igenom på dryga 3 timmar.

Förstår ni vilka otroliga mängder?!

I torsdags ringde jag TF för jag tycker att det var lite väl rikligt. Men nej, så ska det vara och hon tyckte att det skulle avta under helgen, annars fick jag ringa igen.

Jag vet inte det jag...

Igår ringde även KK och ville boka om min tid med Dr T.

Kändes så där. Jag vet inte vem jag får träffa, utan jag får sitta på jouren och vänta på den som har jour för att kolla upp en cysta. Naturligtvis vill jag även kolla att allt ser bra ut efter den senaste tidens strul.

Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Trist att få träffa en sjätte läkare som jag dessutom inte vet vem det är, samtidigt som jag verkligen vill kolla upp att allt är ok, så att avboka tiden för att försöka få tag i en tid till Dr T är nog inte en sån bra idé.

KK verkar ha problem där uppe, bara till att konstatera.

I torsdags slog magen totalt bakut på mig. I går kväll var den stenhård och gjorde ont och idag gör det så ofantligt ont i själva tarm-magen, för engångsskull ingenting annat.

Gissar att det är en dos av magkatarr.

Ikväll sitter jag försöker planera in lite semesterweekends, men det går inte alls framåt. Vi vet fortfarande inte när vi ska ha Bonus i sommar, och med den urusla planeringen faller allt annat.

Helst av allt hade jag velat få en weekend på tu man hand med min Kärlek, men det är svårt att få in det i agendan...

Hoppet återstår till familjerätten, så att vi kan sätta pusselbitarna på plats och känna att det finns en planering som håller.

Ja, så har jag det denna lördagkväll. Tankarna går all-time på det som varit, det som kunde blivit något.

Jag saknar min Kärleks kropp något helt enormt. Jag har sagt det förrut, säger det igen - jag är inte gjord för att vara utan sex så här länge...

Det har gått över en vecka sedan konisationen hos TF.

Livet rullar på och jag med den på något sätt.

Vi befinner oss i en udda vecka vilket skapar, låt oss säga, lite mer spänning i vårt hem. En helt sjögrön 7-åring håller oss mer än sysselsatta med sin tillvaro fylld av trots, trots, trots och ännu mera trots.

Jag har dock haft en inre dialog med mig själv och satt ner foten. Det har ju varit mina egna små, men inte allt för smidiga demoner som berättat för mig att bara för att jag inte har barn, så har jag ingen formell rätt att ens öppna käften på hur jag tycker att man beter sig hemma.

Nu har mina demoner och jag kommit överens om att även jag har rätt att öppna käften och säga att vissa saker inte accepteras.

Är man 7 år så bör man också ta sitt ansvar på en 7 årings nivå, inte 17 år, men heller inte 2 års nivån.

Jag tycker att det är svårt, detta med Bonus. Jag önskar att det vore lätt, plättlätt kärlek och frid & fröjd.

Tyvärr är det inte det.

Han testar min kärlek och mitt förhållningssätt till honom. Jag håller krampaktigt i min devis om att jag vill vara en bra vuxen i hans liv som ska stå för sunda värderingar och hjälpa honom att utvecklas som den 7 åring han är.

Det är långt i från så lätt som det låter.

Balansen mellan att ge & ta är inte den bästa för mig själv.

Ett inre krig pågår och det tar massor av energi för mig.

Jag blir ledsen och besviken på mig själv för att jag tar det så hårt och för att jag tillåter mig att bli ledsen, för ledsen blir jag.

Tänker speciellt på tre tillfällen de senaste dagarna.

Bonus blir hämtad från skolan i onsdags och har på sig ett par nya byxor. Mammas givetvis. Jag brukar alltid tvätta upp hans kläder, så att han har rena och fina kläder när han åter går till skolan på måndag och mamma hämtar upp.

Nu upplyser han mig om att jag inte får tvätta hans byxor eftersom vårt tvättmedel luktar äckligt tycker mamma. Blixtsnabbt försöker jag finna fokus och inta den roll som min sakkunniga samtalskontakt tipsat om.

Bryt mönstret genom att avleda dessa eviga diskussioner om jämförelser mellan mamman och mig, MEN markera att du också har en åsikt.

Svaret blev att i vårt hem bestämmer jag och pappa om vad som ska tvättas, i mammas hem bestämmer mamma. Punkt slut.

Okej, jag fattar att hon tycker att vårt tvättmedel luktar äckligt, likaväl som jag inte direkt gillar hans lukt när han kommer därifrån, men som vuxen människa skulle jag aldrig aldrig aldrig ens tänka tanken att säga det till honom, ens nämna en milidel av det vad jag tänkte som det.

Efter att jag markerat att här i vårt hem tvättar jag upp de kläder som jag anser behövs tvättas, så blev han väldigt orolig och försökte släta över det genom att säga att han skämtade och skojade, samtidigt som han tittade livrädd på mig så att jag inte blivit sårad.

Lille fine Bonus vad du kämpar mellan våra två läger...

Du har rätt att vara barn, inte behöva ha något annat på dina axlar.

Igår när han kom hem från skolan, hämtad av en annan mamma innan han kom hem till oss, så hade han bytt tröja. Från den jag klätt på honom på morgonen till mammas som låg på skolan. Han lämnade kvar skorna som han hade på sig och tog på sig hennes stövlar.

Han vill helt enkelt hellre ha hennes kläder och vet ni hur förbannat löjlig jag känner mig när jag blir ledsen över något sådant.

Jag köper praktiskt, användarvänligt, foträtt, lekvänligt och fint... men han vill ha hennes.

Jag önskar så mycket att jag kunde acceptera det, strunta i att jag blir ledsen och tänka som så att det är självklart att han ska få ha dom kläderna han vill, pengarna kan jag lägga på annat nu när jag inte behöver köpa mer kläder eftersom de ändå ratas.

Det sorgliga i kråksången är att det mest troligt inte är hans val, utan mammans.

Det är riktigt sorgligt...

Under perioden mars - nu, så har vi slängt 17 (!) par kalsonger eftersom han fortfarande bajsar ner sig. Snäll mamma som förstört hans tarmreflexer genom att ha blöja till 6 ½ års ålder. Bra jobbat liksom...

Att det är jag som idag åker och köper nya kalsonger, det går säkert bra.

Det lilla barnet i mig har god lust att säga åt honom att han kanske skulle gå hem till mamma och ta mammas kalsonger, eftersom det bara är mammas kläder som gäller.

Jag säger ju att det är hemska tankar som jag inte alls trivs med att ens tänka...

Tänk att det gått mer än två år sedan våra öden möttes och från den stunden var du min. Jag var nog mer din, än du min om vi ska vara ärliga.

Du föll först... jag behövde tid, men pirret och värmen fanns där från första stund.

Kärlek handlar om att dra växelvis, när den andre inte orkar.

Du drog mig i början, snabbt men som alltid med dig så var det enkelt.

Skrattet fanns där från början, vi mådde gott ihop.

Vänskapen växte inte så sakta den heller...

Det var så enkelt med dig.

Idag har du återigen bevisat varför jag älskar dig så ofantligt högt.

10 mil hem till mig bara för att lugna ner mig efter en jävlig morgon, bara för att få pussa på mig och berätta hur mycket du älskar mig, trots att jag bara fräser och vill få dig att förstå.

Vi kommer från två olika typer av förhållanden, vi måste inte finna en medelväg men vi måste lära oss att förstå att bara för att man inte har det som man hade det förrut, så är det inget fel i det, man duger som man är...

Vi duger som vi är...

Imorse kraschade jag totalt igen. Efter en självvald natt på soffan så kändes livet som ett enda stort misslyckande. Man ska inte behöva välja att sova på soffan, när man inget hellre vill än att sova tillsammans, tätt tätt intill dina tunga andetag.

Jag valde soffan för att det var en frihet, här fick jag känna mig ensam även fysiskt, inte bara psykiskt. Jag har känt mig ensam, som att det viktigaste igår kväll var att välja fälgar till den nya bilen, istället för att ägna den hela måndagstimmen åt det vi brukar titta på - En unge i minuten.

Jag måste lära mig att förstå att det inte handlar om att jag är mindre älskad för det, du valde fälgar för min skull, till min bil.

Jag ville att du skulle skita i fälgarna och titta på de där fuktiga, kladdiga och alldeles gudomliga knyttena på tv istället, och drömma dig bort med mig.

Vid lunchtid kom du hem till mig, till sängen, fastän jag svurit åt dig på telefonen, fräst och inte varit den mest sympatiska sambon.

Du la dig, kramade om mig och väl där släppte alla tårar, allt bara kom.

En timmes djupt ärliga samtal.

Fan vad det är vackert när det sker, det ger livet en mening med omedelbar verkan.

Det viktigaste var att du fick mig att förstå varför jag kämpar och kämpar med något jag inte kan få just nu. Tack för att du gav mig den insikten, med ens blev luften lättare och andas och jag fick veta att det inte berodde på mig.

Fina fina Hjärtat, älskar Dig så...

Jag följer fortfarande inte den takt man ska.

Hcg var på 27 idag.

Finns ingen anledning till oro enligt Dr A, men samma visa om och om igen... håll koll på buksmärtor och nytt prov om en vecka.

Det är ett mysterium för läkarna varför denna tidiga graviditet inte vill göra sig av snabbare än så här.

Visst, ett bra provsvar - men jag är så innihelvete less på att må illa och känna mig svullen.

När ska det vända?