Det har gått över en vecka sedan konisationen hos TF.

Livet rullar på och jag med den på något sätt.

Vi befinner oss i en udda vecka vilket skapar, låt oss säga, lite mer spänning i vårt hem. En helt sjögrön 7-åring håller oss mer än sysselsatta med sin tillvaro fylld av trots, trots, trots och ännu mera trots.

Jag har dock haft en inre dialog med mig själv och satt ner foten. Det har ju varit mina egna små, men inte allt för smidiga demoner som berättat för mig att bara för att jag inte har barn, så har jag ingen formell rätt att ens öppna käften på hur jag tycker att man beter sig hemma.

Nu har mina demoner och jag kommit överens om att även jag har rätt att öppna käften och säga att vissa saker inte accepteras.

Är man 7 år så bör man också ta sitt ansvar på en 7 årings nivå, inte 17 år, men heller inte 2 års nivån.

Jag tycker att det är svårt, detta med Bonus. Jag önskar att det vore lätt, plättlätt kärlek och frid & fröjd.

Tyvärr är det inte det.

Han testar min kärlek och mitt förhållningssätt till honom. Jag håller krampaktigt i min devis om att jag vill vara en bra vuxen i hans liv som ska stå för sunda värderingar och hjälpa honom att utvecklas som den 7 åring han är.

Det är långt i från så lätt som det låter.

Balansen mellan att ge & ta är inte den bästa för mig själv.

Ett inre krig pågår och det tar massor av energi för mig.

Jag blir ledsen och besviken på mig själv för att jag tar det så hårt och för att jag tillåter mig att bli ledsen, för ledsen blir jag.

Tänker speciellt på tre tillfällen de senaste dagarna.

Bonus blir hämtad från skolan i onsdags och har på sig ett par nya byxor. Mammas givetvis. Jag brukar alltid tvätta upp hans kläder, så att han har rena och fina kläder när han åter går till skolan på måndag och mamma hämtar upp.

Nu upplyser han mig om att jag inte får tvätta hans byxor eftersom vårt tvättmedel luktar äckligt tycker mamma. Blixtsnabbt försöker jag finna fokus och inta den roll som min sakkunniga samtalskontakt tipsat om.

Bryt mönstret genom att avleda dessa eviga diskussioner om jämförelser mellan mamman och mig, MEN markera att du också har en åsikt.

Svaret blev att i vårt hem bestämmer jag och pappa om vad som ska tvättas, i mammas hem bestämmer mamma. Punkt slut.

Okej, jag fattar att hon tycker att vårt tvättmedel luktar äckligt, likaväl som jag inte direkt gillar hans lukt när han kommer därifrån, men som vuxen människa skulle jag aldrig aldrig aldrig ens tänka tanken att säga det till honom, ens nämna en milidel av det vad jag tänkte som det.

Efter att jag markerat att här i vårt hem tvättar jag upp de kläder som jag anser behövs tvättas, så blev han väldigt orolig och försökte släta över det genom att säga att han skämtade och skojade, samtidigt som han tittade livrädd på mig så att jag inte blivit sårad.

Lille fine Bonus vad du kämpar mellan våra två läger...

Du har rätt att vara barn, inte behöva ha något annat på dina axlar.

Igår när han kom hem från skolan, hämtad av en annan mamma innan han kom hem till oss, så hade han bytt tröja. Från den jag klätt på honom på morgonen till mammas som låg på skolan. Han lämnade kvar skorna som han hade på sig och tog på sig hennes stövlar.

Han vill helt enkelt hellre ha hennes kläder och vet ni hur förbannat löjlig jag känner mig när jag blir ledsen över något sådant.

Jag köper praktiskt, användarvänligt, foträtt, lekvänligt och fint... men han vill ha hennes.

Jag önskar så mycket att jag kunde acceptera det, strunta i att jag blir ledsen och tänka som så att det är självklart att han ska få ha dom kläderna han vill, pengarna kan jag lägga på annat nu när jag inte behöver köpa mer kläder eftersom de ändå ratas.

Det sorgliga i kråksången är att det mest troligt inte är hans val, utan mammans.

Det är riktigt sorgligt...

Under perioden mars - nu, så har vi slängt 17 (!) par kalsonger eftersom han fortfarande bajsar ner sig. Snäll mamma som förstört hans tarmreflexer genom att ha blöja till 6 ½ års ålder. Bra jobbat liksom...

Att det är jag som idag åker och köper nya kalsonger, det går säkert bra.

Det lilla barnet i mig har god lust att säga åt honom att han kanske skulle gå hem till mamma och ta mammas kalsonger, eftersom det bara är mammas kläder som gäller.

Jag säger ju att det är hemska tankar som jag inte alls trivs med att ens tänka...