Imorse gav jag upp efter att ha kämpat både mot och med mitt illamående.
Tårarna forsade och jag var sååå trött och helt slut, men insåg att jag inte klarar mig på Lergigan Comp.
Väl på akuten var det väntan.

Men efter några timmar tog min absoluta favoritdoktor emot.
Han lovade att det gick att hjälpa mig att få må bättre.
Han ville dock göra ett VUL och jag hade stålsatt mig lite för det innan, eftersom Mr inte är med.
Jag skulle på mammaweekend och han skulle på golfresa med grabbarna.
Och jag visste att jag inte skulle klara ett negativt besked utan honom. För litet, inget hjärta som tickar, tomt - ja, jag har ju varit med om det några gånger...
Men upp i stolen och där fanns det.
Tydlig gulesäck och ett fint levande embryo som mäter exakt på dagen 7 + 0

Jag ligger nu inlagd med dropp så att jag får vila. Imorgon ska jag börja äta och då ska även Primperan tillsättas.

Fastän jag mår som ett stycke totalt urvriden disktrasa så finner lyckan inom mig inga som helst gränser.
Jag ringde Mr och berättade om det tickande hjärtat och att embryot var exakt den storleken som förväntas.
Han grät...
Ett stort steg på vägen, ett tickande hjärta.