Obehaget i livmodertrakten är identisk med det obehaget jag kände förra månaden, som jag då tidigare aldrig hade upplevt tidigare.

Det gör att det är svårt att inte våga hoppas...

När jag går tillbaka och läser bloggen från förra månaden så ser jag att vi hade samma problem då, dvs sambon fick helt sonika inte till det på dagen då det var som viktigast. Jag gav upp allt hopp.

Och hur gick det då... hur bra som helst om man nu kan säga att en graviditet som leder till missfall är bra.

Men jag blev gravid.

Vi befinner oss där nu också, samma situation.

Dagen efter glad gubbe gick det bara inte.

Glad gubbe-dagen gick det, och dagen innan det, men även förmiddagen efter den misslyckade dagen efter glada gubben-dagen.

Om man förespråkar sex varannan dag, då har vi marginaler.

Det moler, det dras, ofta på kvällarna. Bröstvårtorna gör ajaj, som alltid efter ägglossning. Förra månaden försvann aldrig det där ajaj:et riktigt, det övergick till att ömma på hela bröstet.

Som sagt, det är svårt att inte hoppas.

Och i samma ögonblick tanken tänks, så kommer också rädslan och frågan utan svar, hur tar jag mig upp igen?