Jag har ringt KK och rådgjort. Dom tycker ändå att jag ska äta Pergo denna månad, för att äggen blir av bättre kvalitet och att gulkroppen blir starkare (?)

Jag berättade hur jag mådde på Pergon och då tyckte dom att jag absolut ska övervakas med tanke på överstimulering.

So far so good...

Dvs jag börjar knapra Pergo på fredag. Nästa vecka borde jag alltså göra VUL och mäta ägg och slemhinna.

Kruxet är att vi åker utomlands nästa vecka och kommer tillbaka lagom till det att jag ska ägglossa.

Vi åker till min mammas hemland.

Och vet ni vad som är anledningen till mitt "Iiiiiiih", jo - att där finns ett av Europas bästa läkarcenter för infertilitet, dit många svenska kvinnor vallfärdar för att kunna göra sånt som inte kan göras här, bland annat äggdonation och embryodonation.

Den klinken ligger nästgårds med där vi ska bo.

En av mammas vänner har nyligen ett åttaveckors knytte i sin mage som ett resultat av klinkens arbete.

Hemsidan visar verkligen en proffesionell sida av klinken.

Ikväll ska vi ringa och försöka boka tid där till cd 10.

Onekligen känns det lite spännande faktiskt, om något i denna kråksång kan vara spännande...

Update: På cd 10 fick jag en tid för VUL. Nu känns det som att jag kan andas ut i detta. Då får vi se hur slemhinnan ser ut och hur äggen reagerar på Pergotime, bara det kan ju vara en erfarenhet.

Fastän mensen är här så känner jag mig relativt positiv och full av hopp ändå.

Jag vågar tro att det en gång är jag som får uppleva det där pickande hjärtat och alla känslor som kommer med det.

Jag vägrar tro någonting annat och jag vågar mig också på att försöka vara realistisk. Vi har lyckats tre gånger, så oddsen är väl inte helt bort för att det så ska bli en dag.

Igårkväll innan vi skulle somna låg jag och pratade med min sambo. Jag drömde mig bort och längtade. I en sådan situation önskar man att någon kunde hänga på, drömma och längta lite med mig.

Men nej, inte då.

Är det Mars som krockar med Venus där eller vad är det frågan om?

Givetvis förringade han inte mina känslor, men han spann inte vidare på det, som jag kanske önskat.

Det drog i mitt hjärta på en gång och jag kände mig så naken och sårbar där jag låg och drömde om det blir mina ögon eller Kärlekens ögon.

Om hur denne lille någongång i framtiden kommer leka med alla Bonus leksaker och sakna sin storebror?
Tänk, Bonus kommer få bli storebror.

Så där gick mina tankar.

Det mmmm:ades och det sas ja, men ingen som vågade fortsätta min så nödvändiga drömresa där i kvällstimmarna.

Att inte få respons på dessa drömmar som vi ändå ska skapa tillsammans gjorde så otroligt ont rätt in i hjärtat. Det kändes som att jag bjudit på mitt allra innersta och någon inte ens öppnat sitt hjärta ens för en milimeter.

Och när vi ligger där så kommer också den vidervärdiga känslan av att det faktiskt inte är första gången för honom.

Han gör detta för min skull.

Han har redan valt barnvagn en gång, fått uppleva lyckan på ett ultraljud, fått ordningsställa rummet för ett nytt liv.

Jag längtar så in i helvete efter att få göra det.

Man har liksom bara en enda första gång.

Om vi inte mötts, så hade han aldrig skaffat ett till barn, det vet jag. Jag vet också att om jag inte haft en önskan om barn, så hade han gladeligen nöjt sig.

Han vill verkligen detta med mig, han ser fram emot det, givetvis på hans sätt.

Han säger att jag blir en bra mamma och längtar efter att få en familj med mig.

Vad är det då för något som gör att jag inte kan känna mig trygg i det? ... och låta det få vara hans sätt att få längta, på hans vis. Mitt sätt måste ju inte vara det enda rätta...

När jag låg där helt tömd på mina drömmar och bilder om framtiden, så tog jag upp diskussionen om att vi måste köpa en ny säng till Bonus.

Bonus har önskat sig en våningssäng, något jag sagt nej till eftersom han dels springer i sömnen på natten och dels gillar jag det inte om det inte finns någon naturlig förklaring till att man måste ha två sängplatser på rummet.

Han behöver ju inte dela sitt rum med någon annan precis.

Som om jag inte tänk den tanken.

Jag önskar mig, om man får önska och drömma, två barn.

Det är en tyst och egen önskan som jag har, min egna dröm.

Vi har ett rum över för ett kärt barn.

Bonus har ett eget rum, trots att han bara är hos oss varannan vecka.

Om jag får drömma och blicka fram, förutsatt att vi bor kvar, så kommer Bonus då att få dela rum om jag får två barn.

Där tassar jag på tårna återigen.

Jag vill inte att någon tar min dröm ifrån mig, att någon säger rakt ut, NEJ; det blir bara ett barn.

Han har sagt det förrut och det sårade så in i bängen att få höra avv "vi börjar med ett" efter frågan om hur många barn han vill "ge" mig - max ett sa han. Jag minns det som igår, hur illa jag sov den natten, hur tårarna kom fastän ögonen var stängda.

Varför är det jag som ska anpassa mig i hans familjebild?

Varför är det bara jag som ska behöva gör avkall på mina drömmar, för att han har två barn sedan innan? Varför är det inte tvärtom, att han får stå ut med fler barn för att göra min familj komplett? Varför är det självklart att jag är den som får anpassa mig?

För mig är det här jättekänsligt. Jag inser det nu när jag skriver, att vi måste lägga några terapitimmar på detta.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar min Sambo enormt, högt och lågt. Jag ser så fram emot att skapa vår familj, där vi är huvudpersonerna.

Han är en fin pappa och jag vill att han blir pappa igen.

MEN... att hamna i en familj, som dessutom är otroligt dysfunktionell, sätter sina spår i mina känslor och det är allt annat än lätt.

Jag önskar så att det var första gången för oss båda, så att vi tillsammans fått längta lite tillsammans, jag behöver få längtan när allt känns som mörkast...