Så... då är första tabletten tagen.

Illamående och yr med en mage som lever ett eget liv.

Det blir en något lägre dos nu några dagar innan magen vant sig, sen blir det tre gånger dagligen.

Ikväll var vi på 3-års-kalas hos grannen. Kändes fint att vara där. Grannmamman pratade om sitt missfall och vi kunde verkligen prata öppet och hjärtligt vilket kändes jättebra.

Känslorna har inte riktigt landat ännu. Försöker tänka att jag i allafall har ägglossning och mens. De allra flesta med PCO har ju inte det.

Köpte på mig massor av ägglossningstest också, det lär ju gå åt denna cykel.

Nu natti... bara jobba en stund. Skulle bara vilja ligga hemma, inte jobba. Men jobbet är bra, får mig att fokusera på annat, att få vara mig själv en stund, i en annan roll, inte bara en längtande, väntande och önskande kvinna.

Jag är tillbaka, med massor av känslor som jag inte riktigt kan sortera ännu känner jag.

Var ska vi börja?

Först hade vi ett grundligt samtal, något tant L aldrig haft innan man fick hoppa upp i stolen. Jag fick berätta om mina problem, cellförändringarna och våra försök till att göra barn.

Därefter gjordes kolposkopin för att kolla på tappen, som tack och lov såg jättebra ut. Han kunde inte se något med blotta ögat och många gånger är det med ögat man kan se något som inte ser bra ut. För säkerhetsskull togs ett mikroskopiskt cytologprov också.

Utan att behöva be om det så gjorde han ett VUL och såg direkt... håll i dig nu Ett Vanligt Liv ...*trummvirvel* ... att jag har PCO.

Min förbannelse visste inga gränser, inte pga diagnosen utan på grund av att tant L absolut sagt att jag inte har PCO.

Han förklarade allt väldigt grundligt och tyckte att allt låg inom normaliteten eftersom min mens inte strulat, att jag har regelbunden mens och följer ägglossningen. Att jag får utslag på testerna, plus de klassiska ägglossningssymtomen tyder på att äggen släpper och jag har ägglossning. '

Jag fick titta på äggstocken och ojoj vad det fanns ägg där.

Är det något man har med PCO så är det just goda ägganlag. Ingen ägglossning på g ännu kunde han kostatera eftersom inget ägg växt till sig. Slemhinnan var heller inte riktigt mogen för ägglossning, så jag kunde nog räkna med att det skulle dröja något denna månaden pga missfallet.

Bara att köra med ägglossningstest alltså...

Tårarna kom för mig och jag tog mig samman och ställde frågorna om det verkligen är så att vi kommer att behöva hjälp med att bli gravida.

Svaret var nej från hans sida. Han trodde definitivt att min PCO var av den lindriga varianten eftersom jag hade regelbunden mens.

Han var noga med att poängtera att det inte är någon sjukdom, allt ligger inom normaliteten. Men det känns ändå.

Han hade gärna skrivit ut Pergotime, men det är tydligen slut överallt.

Han visade sprutorna och planen som följer är att försöka på egen hand över sommaren och därefter en kontakt om det inte hänt något tills dess.

Han skrev dock ut Metformin som kunde hjälpa insulinet. En effekt av det är att man tappar några kilo eftersom det är en diabetsmedicin.

Jag känner mig jättenöjd över besöket. Sköterskorna var toppen och jag känner att man tog sig tid för mig. Besöket var över på 45 minuter, inte 3 minuter.

Jag behöver definitivt inte hålla på med Ovesterin tyckte han. Det ser helt normalt ut där nere. Livmodern såg också bra ut tyckte han, han kunde inte så några direkt missbildningar.

Missfallet berodde troligen på en kromosomavvikelse eller att ägget inte hade tillräcklig mognad den månaden.

Som sagt, väldigt blandade känslor fick jag med mig hem.

Förtroendet för tant L är totalt borta... totalt.

Ledsen över diagnosen PCO, hoppfull att den inte spökat till det med mensen och ägglossningen för mig - vilket ger stora möjligheter för mig att lyckas.

Jag åkte själv. Kändes bra. Jag känner mig själv i denna längtan, väntan och önskan...

Vi älskar varandra högt och stort, men kampen med min kropp får jag nog ta själv.