Jag känner mig i obalans. Hela tillvaron går åt till att leta graviditetssymtom och så kan jag verkligen inte ha det.

STOPP det går liksom inte.

Jag mår pissdåligt av det.

Höstdepression har man ju hört talas om, men vårdepression?

Känner ingen större lust till någonting.

Vill bara vara hemma om jag får bestämma, men att vara hemma är heller ingen lösning för mig, för då kommer tankarna som gräver sig in i mitt innersta.

Jag behöver rutiner och struktur för min vardag för att orka runt.

Sover dock väldigt bra, vilket i sig talar emot en depression.

Helgen är över. Allt har kretsat kring barn barn barn familj familj familj.

Jag har känt mig ensam ensam ensam kryddat med lite utanför utanför utanför.

Min sambo bjuder verkligen in, vill att jag är delaktig, men vad gör det när jag känner att jag är den enda på hela barnkalaset som inte har något barn.

Gårdagskvällen guldade till tillvaron lite genom att jag gick undan för att försöka läsa lite, slog upp "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson.

In kommer sambon, frågar vad jag läser och när han ser, då skrattar han till.

Japp, det har stigit mig uppåthuvudet denna starka och plågsamma längtan...