Du borde skämmas.

Idag har jag vabbat. Sambon hade en inplanerad tjänsteresa som inte kunde ändras, så det blev jag som fick ta hand om lille bonus.

Eftersom det inte blev någon skola, så skulle han återlämnas i hemmet en bestämd tid.

Mamma var informerad om att sonen är sjuk och kommer att lämnas åter i hemmet på den angivna tiden.

Det innebar att det alltså var dags för modern och mig att mötas.

Vi bor bara ett par hundra meter i från varandra.

Hon hälsar aldrig.

Hon gömmer sig på affären om vi råkar stöta ihop.

Hennes föräldrar likaså.

Hon vägrar samarbeta alltså.

Ingenting nytt under solen.

Lille bonus var givetvis väldigt orolig hela dagen idag, eftersom det innebar att vi skulle konfronteras i dörröppningen.

Han vet att hans mamma inte hälsar på mig, han förstår bara inte varför.

Och ja, det gör inte jag heller.

Det är svårt att bemöta alla hans frågor kring hur konfrontationen ska bli.

Hela dagen har frågorna gått i ett.

"Kommer du säga hej till min mamma?"

"Vad gör du om min mamma inte vill att du ska komma in?"

"Blir du bästis med min mamma nu?"

"Ska du gå in med mig lika långt som pappa?"

"Får jag visa dig min fina lampa med pärlor på?"

"Blir du ledsen om mamma inte säger hej?"

Inför varje fråga blir otroligt ledsen. Jag har lust att gråta, ryta och bara slå händerna i bordet och deklarera att jag fått nog.

Men jag kan inte, jag försöker så himla gott att vara den vuxna jag vill vara.

Jag förklarar att ingen någonsin kan ta ifrån oss vår kärlek, bonus och min.

Det vi har är fint och det viktigaste är att vi tycker om varandra.

Jag stryker honom på det blonda håret och viskar hur fin han är och hur mycket jag tycker om honom.

"Du är den finaste lådsasmamman man kan ha" kommer det tillbaka.

Timmen närmade sig avfärd till modern. Ryggsäcken vackert packad, kläderna tvättade i gympapåsen, allt som det ska vara.

Hon hejar inte, hon sliter tag i honom, hon vänder ryggen mot mig och visar sig inte. Där står jag med hans ryggsäck och nyinköpta leksak som jag vill överlämna med orden att han är feberfri men har hostat i natt och att hans allmäntillstånd är helt okej.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma bonus ansiktsuttryck då hon vägrar att möta min blick, eller ens lyssna, ens motta ett hej.

Jag behöver inga nya vänner, men jag önskar så innerligt att ett uns av samarbete skulle ske. Inte för min skull, inte för hennes skull, enbart för barnens skull.

Idag gjorde hon sin son så fruktansvärt illa genom att bete sig så här.

Jag överlever beteendet, men jag vet att han mår jättedåligt över att hon vägrade ta emot ryggsäcken, att hon viftade bort mitt försök till "jag vill bara lämna över...."

Jag fick ställa ryggsäckarna på backen eftersom hon släpade in honom i bilen trots att han ville ge mig en kram och säga hej då.

Jag glömmer aldrig någonsin hans blick, hans vilsna blick.

Idag gjorde du din son fruktansvärt illa...