Du borde skämmas.

Idag har jag vabbat. Sambon hade en inplanerad tjänsteresa som inte kunde ändras, så det blev jag som fick ta hand om lille bonus.

Eftersom det inte blev någon skola, så skulle han återlämnas i hemmet en bestämd tid.

Mamma var informerad om att sonen är sjuk och kommer att lämnas åter i hemmet på den angivna tiden.

Det innebar att det alltså var dags för modern och mig att mötas.

Vi bor bara ett par hundra meter i från varandra.

Hon hälsar aldrig.

Hon gömmer sig på affären om vi råkar stöta ihop.

Hennes föräldrar likaså.

Hon vägrar samarbeta alltså.

Ingenting nytt under solen.

Lille bonus var givetvis väldigt orolig hela dagen idag, eftersom det innebar att vi skulle konfronteras i dörröppningen.

Han vet att hans mamma inte hälsar på mig, han förstår bara inte varför.

Och ja, det gör inte jag heller.

Det är svårt att bemöta alla hans frågor kring hur konfrontationen ska bli.

Hela dagen har frågorna gått i ett.

"Kommer du säga hej till min mamma?"

"Vad gör du om min mamma inte vill att du ska komma in?"

"Blir du bästis med min mamma nu?"

"Ska du gå in med mig lika långt som pappa?"

"Får jag visa dig min fina lampa med pärlor på?"

"Blir du ledsen om mamma inte säger hej?"

Inför varje fråga blir otroligt ledsen. Jag har lust att gråta, ryta och bara slå händerna i bordet och deklarera att jag fått nog.

Men jag kan inte, jag försöker så himla gott att vara den vuxna jag vill vara.

Jag förklarar att ingen någonsin kan ta ifrån oss vår kärlek, bonus och min.

Det vi har är fint och det viktigaste är att vi tycker om varandra.

Jag stryker honom på det blonda håret och viskar hur fin han är och hur mycket jag tycker om honom.

"Du är den finaste lådsasmamman man kan ha" kommer det tillbaka.

Timmen närmade sig avfärd till modern. Ryggsäcken vackert packad, kläderna tvättade i gympapåsen, allt som det ska vara.

Hon hejar inte, hon sliter tag i honom, hon vänder ryggen mot mig och visar sig inte. Där står jag med hans ryggsäck och nyinköpta leksak som jag vill överlämna med orden att han är feberfri men har hostat i natt och att hans allmäntillstånd är helt okej.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma bonus ansiktsuttryck då hon vägrar att möta min blick, eller ens lyssna, ens motta ett hej.

Jag behöver inga nya vänner, men jag önskar så innerligt att ett uns av samarbete skulle ske. Inte för min skull, inte för hennes skull, enbart för barnens skull.

Idag gjorde hon sin son så fruktansvärt illa genom att bete sig så här.

Jag överlever beteendet, men jag vet att han mår jättedåligt över att hon vägrade ta emot ryggsäcken, att hon viftade bort mitt försök till "jag vill bara lämna över...."

Jag fick ställa ryggsäckarna på backen eftersom hon släpade in honom i bilen trots att han ville ge mig en kram och säga hej då.

Jag glömmer aldrig någonsin hans blick, hans vilsna blick.

Idag gjorde du din son fruktansvärt illa...

 

Stina

5 april 2011 08:36

Vännen! Det är med tårar i ögonen som jag läser ditt inlägg! Tårar pga det uppenbart sjuka/sorgliga i mammans beteende och tårar av tacksamhet över hur klok och fin du är som (bonus-)mamma!
Jag har tyvärr ingen quickfix, då jag vet att man tyvärr aldrig kan ändra en annan människa! Men kanske är det dags att föreslå en träff på neutral mark, bara hon & du: där du får tillfälle att förklara att du inte utgör ett hot, inte har för avsikt att konkurrera om hennes plats som mamma - utan bara har lille bonus välbefinnande och trygghet som syfte & mål.
Styrkekram...

minlangtan

5 april 2011 09:31

Jag tycker ändå att jag försökt. När bonus hamnade på sjukhus så frågade jag om det fanns något jag kunde göra. Att vi var där, så att hon kunde gå ut och ta lite luft.
Jag frågade även om storebror hade någon som tog hand om honom hemma.
Myndigheterna vet också min inställning, att det handlar om BARNEN, fokus på barnen.

Vad mer kan man göra?

 

ettvanligtliv

5 april 2011 09:29

Herregud vilken fruktansvärd människa... hur kan man låta sina egna känslor gå ut över oskyldiga människor, speciellt barn!?

Jag säger bara, Tack gode Gud att bonus har en sån fin bonusmamma! Jobbigt att du måste gå igenom sånt där.
Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Stina

5 april 2011 13:36

Ja det är sant vännen min, du HAR försökt och bjudit till hela tiden! (hatten av för hur du hanterar detta) Kanske dags att man istället skäller ut människan och verkligen förklarar vad hon åsamkar sina barn och vad hennes beteende får för följder för dem på sikt! Det är f*n barnmisshandel!!!
Jag förstår att det nyper både i hjärtat och i livmodern på dig, då du på nära håll får uppleva hur en biologisk mamma får(?) bete sig! Hon borde skämmas banne mig!
Ännu en styrkekram...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...