Jag vill verkligen inte ha det så här.

Vi pratade mycket igår, Kärleken & jag.

Jag vill inte detta, jag vill inte lägga verkstaden tillika vårt sexliv på hyllan i flera månader. Jag mår inte bra av det, och vårt förhållande mår inte heller bra av det.

Mailade TF idag för att få svar på varför jag blöder, om det beror på GBS, cellförändringarna eller något annat.

Jag hoppas att de i allafall tar sig tid för att svara så att jag får lite lugnt.

Jag är inne på min femte dag med Kåvepenin, så jag tycker att infektionen borde gett med sig om det nu är GBS som gör att jag blöder.

Frågorna bara surrar runt som sagt.

Jag är orolig för hur vårt förhållande kommer att ta denna paus på sex. Jag gillar sex, jag anser att det är (borde vara) en stor del av vårt förhållande.

Vi lovade varandra att ge varandra lite närhet ändå, men hurdå?

Jag vill ha hederligt vanligt sex för jag kan inte sticka under stolen med att jag vill ha de där spermierna. Ärligt men sant...

Jag avskyr att inte ha koll på läget. Jag har inte koll på planen just nu. Frågorna är många och det känns skit rent ut sagt att inte få något svar förrän om en månad då ingreppet ska ske. Varför blöder jag nu? GBS gör väl inte att jag blöder?Lindriga förändringar sa TF, men varför blöder jag? Blödning är väl cancerstadiet?Hur kunde han säga att allt såg bra ut på kolposkopin om jag nu blöder? Fan vad det känns jobbigt. FAN!

Brevet dök inte upp idag, men jag ringde och Ellen svarade hos TF. Hon läste upp brevet.

Två resultat fanns att meddela.

Jag hade rätt!

GBS har jag vilket med största sannolikhet låg till grund för mitt tidiga missfall enligt honom. ( Nu kanske äntligen min sambo vill tro att det var ett missfall)

Han ville helst inte att jag ska äta någonting annat än Kåvepenin.

Och... så kryddar vi på det lite extra, lite grädde på moset; så visade cellprovet på förändringar, den lindrigaste graden, men nu ska konisering utföras.

Första lediga tiden var om en MÅNAD!!!!

Min försäkring har inget avtal med honom, annars hade det kunnat göras snabbare. Ringde min försäkring och kollade om det kan göras snabbare, men då finns det inget vårdgivare här i närheten som kunde göra det.

Nu ska remissen sändas in, så får vi se om jag får en tid tidigare i Stockholm.

Vet dock inte riktigt om det är så smidigt, jag känner mig trygg hos TF.

Önskar bara att det fanns en tidigare tid.

"Detta är ingenting som gör det svårare att bli gravid, snarare tvärtom" avslutade han sitt brev med.

Allt känns skit just nu. Stora floder kom. Det är ingen idé med någon bebisverkstad förrän allt läkt som också tar veckor efter koniseringen.

Att känns totalt meningslöst.

Blev riktigt irriterad på min sambo som var såååå upptagen med sitt jobb att han knappt kunde ta in vad som sades.

De mest primitiva tankarna kom som ett brev på posten, fastän jag vet hur fel jag har.

"Nu blir han glad i allafall, slipper ha sex med mig på flera månader"

Jag vet hur fel jag har...

Men när sexet haltar i vår relation så kommer de där tankarna.

Vad ska jag nu sätta upp för hopp? Jag behövde få hoppas. Känna ägglossning, vänta på BIM, tro och hoppas.

Nu är det slut på det, ett tag framåt...

Vi kom hem igår. Sambon med mig, trots att han skulle stanna till dess att bonus kommer på onsdag.

Skönt att ändå åka hem tillsammans och få någon dag... om det inte var för att jag mår gris just nu.

Vet inte om det beror på Kåvepeninet eller något annat.

Illamåendet slog till igår och sedan har jag tillbringat kvällen och natten på toaletten med en hink. Jag har sådan enorm dödsångest när jag kräks så det var en faslig upplevelsen.

Vilken vidrig natt.

Idag är jag hemma och tar hand om magen.

Tack för era fina kommentarer, har dock inte varit lika duktig att kommentera då jag bara haft mobilen med mig.

Jag blöder fortfarande, fjärde dagen på penicillinet.

Bara att inse att ägglossningen som varar nu är att glömma.

Jag är så förbannad på att detta inte upptäcktes när jag var in på sjukhuset.

Jag menar, TF tog ju prover i början av mars... och jag var på sjukhuset den första april, då borde ju infektionen ha upptäckts.

Funderar också på varför jag får Kåvepenin? Känns inte som det mest primära valet vid underlivsinfektion. Dalacin, Doxyferm och Flagyl är ju mer passande.

Är det GBS?

Hoppas TF´s brev kommer med posten idag.

Bjuder på morgonens härligaste dröm. En kunnig har sagt till mig att man bearbetar det man tänker på under dagen, omedvetet.

Vi var hos tant L, jag och min sambo.

Väl där så ska det tas spermaprov. Sambon får en burk i handen och när han kommer ut från sitt bås så står alla hans "tuffa" vänner och tjoar och applåderar honom fram så där grabbar emellan.

"Har du gjort vad du kunnat nu då C?"

"Hur mycket fick du ut - en riktig hästdos er jag" skrek grabbarna i mun på varandra där C går till undersökningsrummet med sin kopp i sina skitiga snickarkläder.

Väl inne hos tant L där jag väntar, så häller hon ut lösningen i en annan stor glasskål med kupa och blandar ner spermierna. Hon smetar över en blå eller röd lösning och då ser vi centimeterstora spermier som simmar. Massor till antalet.

"Nu ska vi se hur pigga dom är" - säger tant L och river ner Centerchoklad.

Och oj vad spermierna åt av centerna.

Många var dom... och stora var dom.

Hehe... det var väl det ända roliga med denna morgon.

Efter en lugn gårdag så myste vi till det. Resultet blev smärta i flera timmar och framför allt - blod blod och ännu mera blod. Allt man googlar med blod och blödningar kryddat med smärtor blir cancer. Något litet om infektion fanns också men det uteslöt jag eftersom jag var på sjukhuset för mindre än en vecka sedan. Oron förstörde hela gårdagskvällen. Mitt cellprov och kolposkopin gjordes för en månad sedan. Brevsvar skulle komma från TF. OM det hade varit något allvarligt skulle det väl ha synts på VUL för en vecka sedan. Han skulle väl också kontaktat mig med snabbhet om cellprovet visade något att oroa sig för, försökte jag lugna mig med. Imorse hängde jag på luren hos TF för att boka en tid under början av kommande vecka tänkte jag, för något är galet. I luren möttes jag sv sköterskan som kunde bekräfta mina symptom eftersom TF skrivit ut Kåvepenin åt mig i går men inte hunnit diktera brevet. Så nog var det en infektion. Nu får jag vänta och se vad det är för infektion. Varför kunde inte detta ha upptäckts på sjukhuset. Sänkan var ju förhöjd och jag blödde. Idag letade jag reda på närmsta apotek och tog mig en lång biltur. Jag vill verkligen veta vad jag har för infektion.Många tankar nu.Missar vi ägglossningen?Det upptäcktes den 8 mars dvs kort efter mitt missfall. Har infektionen gjort det omöjligt för graviditeten att fortlöpa? Fan vad jobbigt det känns att bryta ner det lilla lilla immunförsvar man hunnit bygga upp på dessa tre månader av penicillin-löshet, den längsta tiden för mig på väldigt länge. Jag vill veta vad nästa steg är. NU!

... eller någonting helt annat? Oavsett så känns det olustigt eftersom jag inte brukar blöda. Blödningarna är blygsamma och smärtan är helt klart hanterbar.Jag undrar så vad det kan vara?Glädjer mig att det inte känns som något akut vilket gör att jag inte är lika rädd.Något som känns konstigt är att min fina bloggvän också blöder mitt i cykeln idag. Hur ska vi tolka detta?Herrarna är ute och åker skoter i ett ruskigt väder. Jag ligger i soffan och beundrar fjällvyerna. Snart blir det lunch i Vålådalen. Passar mig perfekt!Tack för fina kommentarer, jag har tyvärr svårt att svara eller kommentera andra bloggar pga att jag sitter med iPhone.

Någonting är fel eller så är detta kroppens sätt att hantera missfallet eller den stress som råder kring mig. Bilturen var supermysig igår. Vi åt ingen middag utan väntade med att äta till dess vi kom fram så att vi kunde äta tillsammans. Kände inte av ett smack till dess att jag klev ur bilen. Trodde att det berodde på att tarmen gjorde ont eftersom jag ingenting ätit plus att jag tuggat tuggummi. Väl på toaletten efter att smärtan gjort så ont så att jag ser svart och får spagettiben - då upptäcker jag det.Jag blöder! En vecka efter senaste mensen.Varför? Det gör ont och jag blir rädd. Mest rädd för att jag är orolig. Jag brukar inte blöda så där. På vul fanns ju inga cystor. Möjligen tyckte hon att det fanns lite mer slemhinna att blöda ut. Smärtan var inte att leka med. Två Treo senare kunde jag försöka slappna av. Sov som en kratta eftersom jag var rädd för störtblödning, och vad gör man då?Hoppas nu att värken lägger sig och att blödningen inte tilltar i styrka, för som det är nu så är det ändå hanterbart. Rädd blev jag...

Efter lunch checkar jag ut från kontoret och beger mig mot fjällen där min Kärlek väntar på mig. En fjällweekend står på schemat.

Skotrarna är redan uppe och ska ta oss på många välbehövliga mil i den friska fjälluften.

Gårdagen var skön. Samtalstid vilket innebar att den kloka kvinnan frågade mig:

"Fick du några negativa tankar om dig själv när du satte dig i bilen efter hennes agerande?"

Svaret kändes givet.

"Nej, fastän jag är 17 år yngre så vet jag att man beter sig inte så, och det visar mer av hennes (o)förmåga än min inställning att vilja sköta detta snyggt.

Jag uppträdde moget, vuxet och som jag ville bete mig"

... och just så är det. Detta visar verkligen vilka problem hon har med att min sambo gått vidare och att världen inte längre kretsar bara kring henne. Synd bara att detta agerande är inne på femte (!) året.

Jag förstår att man får vara bitter och elak i ett halvår, men detta är långt över gränsen.

Igår pratades dom vid. Hon fick till 11.45 på sig och ringa och be mig om ursäkt. Tror ni hon ringt?

Nej.

Kontentan av gårdagens samtalstid är att ett barn inte löser några problem. För problem har vi. Och ja, jag vet att detta högst önskade barnet inte löser något, men det kanske kan få mig att känna glädjen över en familj, någonting vi skapat tillsammans, som är en del av oss två...

Jag är så redo för detta liv...