När jag köpte mitt hus och när renoveringen pågick fanns det någonstans i mitt bakhuvud att det kanske någongång i framtiden skulle bo fler än en person här.
Jag tänkte praktiskt och försökte tänka att det en dag skulle kunna bo en familj här, om inte så är det lättare den dagen man vill sälja.

Jag är ensam hemma. Mr är på hockey med en leverantör. Jag plockar i hyllorna eftersom Mr uttryckt att han skulle vilja ha sina grejer i badrummet också. Naturligtvis, det förstår jag.
Jag har haft ytor att sprida ut mig på, den smarta förvaringen har funnits där men inte behövts användas om man säger så.

När Mr kommer hem senare ikväll så finns det ett skåp till honom i badrummet och en sida i badrumsskåpet är hans.

Det är en spännande process, men också fylld av tankar och känslor. Jättekul och allt känns bra. Hjärtat är varmt och jag känner mig trygg.
Men taggen finns. Alla år jag gav till någon annan, han som inte ens svarar på advokatens brev om en uppgörelse innan det blir stämning.
Jag mötte honom idag, eller bilen om man säger så. Det kändes.
Det nya livet är bra, jag vill inte byta bort det, men känslan kan ibland gripa tag i mig och ruska om med fullt obehag.