Jag saknar inte den enorma stress vid sex som vi levt med i ett år. Inga sura miner om någon inte orkar.

Jag saknar inte perioden efter ägglossning då minsta lilla, och då menar jag verkligen minsta lilla hugg/känsla/tyngd/smärta överanalyserades och gav hopp eller förtvivlan. Uteblivna symptom eller symtom som kom...

Det är en mäktig och märklig resa att göra barn... om det nu var så lätt att bara göra.

Jag saknar att få hoppas, få drömma sig bort 9 månader och fundera om man är föräldraledig då.

Sista vintern utan barnvagn.

Sista nyår utan barn.

Sista sommarsemester utan barn.

Det saknar jag, att få resa i väg i dagdrömmarnas land, om så bara för en stund.

Mina lyckligaste stunder under förra året var helt klart när jag kissat på en pinne och faktiskt var gravid. Vetskapen att vi lyckats, det finns inte mycket som slår det.

Jag kände mig komplett då.

Jag saknar den känslan något helt ofantligt mycket...

Trots att vi lever i bebisfabrikens paus, så börjar jag så smått känna hopp.

Innan detta år är slut hoppas jag av hela mitt hjärta att vi ger varandra klartecken att fortsätta resan mot ett eget barn, vårt gemensamma barn.

Jag önskar vi var där nu...