Igårkväll damp ett graviditetsbesked i vår närhet ner. Det första som fick mig att bli riktigt bitter och avundsjuk. Smärtan kändes och luften blev svår att andas för en stund.

Vid middagen berättade pappan stolt att barnen skall få en tremänning till jul.

Lille Bonus har ju trott på det där med frön och jag låter honom fortsätta med det, för det är ju frön...

Utan förvarning frågade Bonus mig

"Var kan man köpa såna frön? Jag tycker att du ska äta många frön så det blir många bebisar i din mage. Är dom goda fröna?"

Mitt leende till honom fick bli mitt svar...

I eftermiddag är det dags, en ny barnvecka kickas igång.

Fadern lyckligare än någonsin. 

Jag har saknat Bonus, våra kramkalas, våra samtal, våra prommisar hand i hand, våra pussar, sagostunder, fruktstunder, läxläsningar och allt som hör till.

Men jag får en kall känsla när jag tänker på det andra som väntar, känslan kring besvikelsen på hur jag känner inför den store sonen. Jag klarar inte att hantera det!!! HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA LIKSOM???!! Han är min sambos son, punkt slut.

Men det går inte, jag kan inte.

Jag klarar inte att han ljuger, själ, slår och är allmänt otrevlig. 

Mitt hem förvandlas till något som inte är mitt, något jag inte kan identifiera mig med.

Jag är välkommen när det gäller att ställa inför det praktiska, laga mat och handla, men när det gäller att säga stopp inför det fruktansvärda beteende som pågår - där är jag inte välkommen. 

Där stänger man truten på mig fortare än kvickt.

Jag hatar dessa veckor och vet inte hur jag ska förhålla mig till dessa rent praktiskt. 

Önskar så att vi hade kvar samtalskontakten så att det gick att ventilera på normal plats.

Det ringer i parti och minut, sonen som slår lärare, själ från mamma, drämmer till någon, ljugit om var han är.

Ändå är det fria aktiviteter här hemma. Kvällarna och helgerna är fri lek, med fria pengar.

Ungen vet inte vad någonting kostar - och det är knappast hans fel. Han har aldrig behövt ta ansvar för någonting.

Jag kokar!!!!

I min värld så får handlande konsekvenser, och har så alltid varit.

Jag fick höra härom veckan att jag vill straffa hela tiden.

Så är det inte alls, men jag hävdar bestämt att det är varje förälders ansvar att förbereda sitt barn på det liv som väntar, och i det ingår också att visa att mitt handlande får konsekvenser.

Det är spänt mellan oss, jag är övertygad om att sonen känner det. 

Men jag kan inte älska, jag kan inte tycka om, det går bara inte.

Jag håller på att gå sönder och har väldigt svårt att förhålla mig till det vi har hos oss varannan vecka. 

Det är tabu, jag skäms för att jag känner så. 

När jag går till botten med mina känslor så är det min sambo jag är besviken på.

Besviken på att han inte trampar ner och visar var skåpet ska stå. Visar att kärlek inte alltid handlar om att stryka medhårs. Han är så rädd att inte få det där smset igen där det står "god natt världens bästa pappa"

Han vill vara den där bästa pappan och då görs allt för att mildra att konflikter ska uppstå.

Nu håller jag bara tummarna att alla kärnämnen godkänns, så att gymnasieflytten blir verklighet. 

Just nu fattas det godkänt i alla tre ämnena. Jag hoppas. 

Men det kräver att det sommarskolan blir aktuell, så att han får läsa in alla ämnena. 

Tänk va olika man kan vara. Om det hade varit mitt barn som inte har godkänt i svenska, matte eller engelska så hade detta spelande av dataspel på nätterna om helgerna varit ett minne blott så länge inte ett godkänt resultat hade visats upp. Men här vill man inte vara obekväm inte... här stryker vi medhårs och bjuder in fler vänner så att sonen får många att umgås med, vi har all-inclusive ungdomsgård här. Frukost, lunch och middag ingår.

Sopa sopa, curla curla, inga krav no so ever...

Jag mår illa när jag ser det föräldraskap som pågår.Det är svårt att dela säng med en person man är så otroligt besviken på.

Varför lämnar jag inte? För tro mig, de tankarna har faktiskt funnits. 

Det är för att det föräldraskap som finns när det gäller Bonus är någon helt annat, här finns krav och här finns det ett barn som går att forma, som börjar lära sig rätt och fel och som vuxit som individ.

Jag har en del i det och jag får höra det från min sambo - det gör det värt att kämpa. 

Men ibland är det svårt, jag känner klumpen i magen som kommer när jag rullar in på uppfarten i eftermiddag. 

Jag ska i allafall försöka tanka på kramar och samtal med Bonus, för där gör jag skillnad, och det är jag så stolt över...