Den här veckan försvann i ett nafs, arbetsveckan alltså.
En vanlig vecka, men samtidig en vecka jag aldrig kommer glömma.
Han (vägrar ta ordet pappa/far i min mun) som till hälften är den som skapat mig rent genetiskt - dog.
Ni behöver inte beklaga någon sorg, för det är ingen sorg.
Kanske några frågor jag hade velat ställa, några väl valda ord jag hade velat sagt om hur det känns att faktiskt haft en "pappa" som aldrig kom på någon födelsedag, jul, konfirmation eller student.
Känslorna efter denna vecka har inte riktigt landat ännu. Många tårar har det varit, men inte av sorg...

Gårdagskvällen bjöd på en supertrevlig kväll med vår fruklubb som vi har i området.
Nu är vi lite slitna och laddar om för en middag på stan med en annan god vän...

Och dagarna går, vi närmar oss klinikbesöket. Skönt, just nu känner jag mig inte orolig, bara lugn och trygg med en stor längtan om att få ett besked hur vi går vidare.