I torsdags var det dags för afterwork med "tjejerna" - och som alltid kommer tankarna därefter.

Vi ses inte lika ofta nuförtiden, vad det beror på kan man söka i stjärnorna. En anledning är att jag absolut inte har samma prioritering. Jag kan prioritera en kväll med min Kärlek när vi för en gångsskull är ensamma.

Som sagt, i torsdags var det dags, på en uteservering. Samma visa, maten och vinet valdes med omsorg, vintips delas, mat och upplägg, tallrikar, bestick, nya glas - kanske ett nytt tips inför kommande tjejkväll.

För mig var det en viktig del av mitt förra liv med oändligt massa arbeten, ofta efter dessa kvällar så fortsatte jag hemma, med stereon på behaglig musik och spelade, tänkte och slappnade av efter det perfekta vinglaset. Ett stunds andrum från den tillvaro som då bestod av jobb och singelliv. Ganska bekvämt om man tittar i bakspegeln.

Torsdagens middag rev upp så många gamla minnen och fick mig att börja sakna mitt förra liv.

Min vän Stina brukar säga "det är ingen finess att leva med tre ibland fyra pojkar" - och jag förstår henne. Kontrasterna från mitt tidigare liv är milsvida.

Jag vill på inget visa byta singellivet, boendet i stan, yrkeskarriären och de ytliga attributen mot de liv jag lever idag, absolut inte.

Här står jag, med ett nybyggt hus på landet och berusar mig på kärlek och längtan mot en familj.

Egentligen vill jag skriva "egen familj" - längtan mot en egen familj.

Familjeliv har jag här så det står härliga till. Veckobrev, läxor, tvätt, kisskalsonger, barnkalas, korv & bröd, frågor om snippor och snoppar, bokläsning och alla underbara frågor - jag har det, allt det finns.

Jag har alltid trott att jag träffar mannen i mitt liv och att vi njuter av det barnfria livet med resor, uteliv, en herrans massa pengar på vardagslyx och upplevelser, i väntan på det som skulle få oss att bli föräldrar - första gången för oss båda. Samma förutsättningar, samma utgångspunkt, lika nytt, lika spännande, lika magiskt.

Det är en sorg för mig att det inte blir så. Jag har en familj här, men jag saknar det allra viktigaste, min egna familj, min egna dröm...

Idag känns den så himla långt borta faktiskt...

Hur jag än vänder och vrider på det och försöker tröstas av sambons " du får rå om Bonus så länge" så är det absolut ingen tröst i min längtan.

Jag känner mig så ofantligt utanför, hon den där utan barn...

Må hända att jag har valt att se mig själv så, och att jag själv väljer att inte ta det som en tröst, men det är bara att inse att biologin gör sitt här.

Jag längtar efter ett eget barn, mer än någonsin just nu...

 

Stina

11 juni 2011 22:37

Tyvärr är min erfarenhet av livet som fru, mamma och bonusmamma till enbart söner just så torftig ibland...just detta att ingen annan verkar bry sig om att det är stökigt eller bryr sig om ifall det tänds ljus, dukas fint eller inte: ingen finess, som sagt!
Jag vet att jag också sagt att du skulle prata med mig den dagen du eventuellt träffade en kille som hade barn sedan tidigare. *ler förstående* Nu vet du varför vännen... och som du själv konstaterar...livet blir sällan som man tror.

 

ettvanligtliv

11 juni 2011 22:55

Känner igen det där. Man har ändrat fokus i livet och då är det så jobbgt när allt inte fungerar som man vill. Hoppas och tror väldigt mycket att du snart kommer att få det du drömmer om.
Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Hedda

12 juni 2011 16:16

Jag tänker att det kan vara stor skillnad att ha ett "eget" barn jämför med att ha ett barn som faktiskt redan har två egna föräldrar. Även om du får rå om barnet, så har det redan en mamma. Er relation kan vara fin ändå. Men jag förstår den där längtan.

Eftersom jag själv inte kommer att få biologiska barn, utan ska adoptera, så tänker jag mycket utifrån vad som är "egna" barn. Jag tror inte att biologin är avgörande, utan att ett barn som man inte biologiskt har fött kan kännas lika "eget". Men då är det ju för att man är dess förälder, det kommer s a s ingen annan vuxen och "ställer sig emellan". Inte fysiskt iaf.

http://heddasdagbok.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...