Ikväll vred det till i magen. Ut kommer en bit slemhinna med något grått inuti. Barbarisk som jag är åker mobilen snabbt upp och jag mms:ar en bild på det hela till en bekant som är läkare.Jag har nu fått se slemhinnan ( delar av) samt hinnsäcken och en 3 mm "kärna" med en svart prick i. Kom helt av mig, och att spola ner det i toaletten kändes i hjärtat. Jag är glad att jag vågade fråga vad som är vad - för det har gett mig om möjligt än mer vördnad för en graviditet. Nu vet jag hur en graviditet i vecka 6 inte borde se ut...

Idag kom dagen då jag fick träffa en vän som jag inte träffat på många år, men som jag följt på avstånd ändå...*ler stort*

Ni vet med dagens teknik går det att veta hur gammal ens barn är, hur man har det i största allmänhet och hur landet ligger...

Satt just och funderade på när vi gick i skolan tillsammans, men jag tror att jag det var mellanstadiet vi gick i samma klass, sen gick vi paralellklasser under högstadiet och lågstadiet.

Hon hade gjort så fint med frukost under äppelträdet som svalkade så gott det kunde i dagens hetta. I vagnen låg en dryg två veckors liten prinsessa som berikat sin mamma, pappas och storebrors liv genom att komma till världen med lite hjälp på traven.

Det var exakt det där jag behövde, få känna att en egen familj går att nå med hjälp.

Känslan över att det är vanligare än man tror att det tar ett tag än att bara ta av sig kallsipporna för att få den där sista pusselbiten i livet, berikade också mig.

Idag när jag sitter här och blöder som en stucken gris, så känns det ändå väldigt gott att få ha träffat henne, med samma fina hjärta som jag kom ihåg henne för många år sedan... Oj, nu lät det som vi var gamla här!

Jag hoppas att hon vill ta med sig sin familj i bilen under sommaren och komma lite västerut och äta jordgubbar med glass tillsammans med oss...

Tack fina du för en väldigt fin morgon! Jag tar med mig en stor portion hopp och en stor skopa tro...

Ikväll åkte jag och sambon iväg på ett arrangemang här i byn. Det var en ljuvlig varm och solig sommarkväll som gav mig ett lugn och fick mig att tänka på annat för en stund.

På vägen hem möter vi sambons store son och vips så förvandlas den känslan jag byggt upp mot hat. Hat är en känsla som jag skäms över att ha. Hat är heller ingen konstruktiv känsla att bära. Ilska har jag redan haft, men detta är hat, ren och skär hatkänsla.

Sambon märkte direkt att det hände något med mig och frågade, och jag sa rätt ut att jag kände hat när jag såg hans son.

Det är en öm tå. Hur lite kontakt dom än har, och hur illa sonen gjort sin pappa så är det ändå hans son, den villkorslösa kärleken och känslan av blodsband.

Inom mig bär jag också orden som är knappa 13 timmar gamla, som terapeuten återigen ställde:

Har ni kommit längre i funderat kring boendefrågan?

Svar nej, jag är inte mogen att ge upp det jag hoppas, att allt detta tar sitt slut och att det inte blir jag som ger upp.

Att vuxna människor ska kunna resonera tillsammans, sitta vid samma bord, tala om en lösning utifrån barnens perspektiv.

Jag fick frågan om jag är arg och besviken på min sambo.

Svaret är Ja även där. Så in i bängen besviken på strutsbeteendet.

Jag hade tänkt att skriva ett långt blogginlägg om hat, men när jag sitter här en sen tisdagskväll och författar raderna så går det inte. Tårarna gör skärmen oläsbar och känslorna blir svåra att dölja för sambon.

Dags att ta med sig Spotify till badrummet och krama badrumsmattan, så matchande och vacker i ett rum med pool, relaxmöbel, italiensk blandare och infällda rör i duschen.

Vad f*n gör det när du ändå känner det hemska hatet?

Tyvärr är det något jag får lära mig att hantera, blod är blod och jag är vuxen, jag måste vara den starke, hur rädd jag än är och hur fel jag än tycker att situationen är.

Som sagt, till en stunds ensamhet i badrummet...

FAN vad det gör ont just nu...

Ja, så ringde dr F från KK och meddela provsvar, fastän jag trodde att de skulle ringa först på torsdag när jag varit och lämnat andra provet.

Han förklarade mycket sakligt, jag gillar honom, träffat honom förrut i förra vevan. "Vi mätte ditt graviditetshormon och du har i alla fall varit gravid"

Ja, tack - det vet jag...

Hcg låg på 9...!!! NIO!

Förstår ni hur lågt det är?

Eftersom jag haft synliga utslag på testerna så har detta varit högre men dalat och det är ett tecken på att kroppen tar hand om detta själv.

Jag trodde att jag skulle falla samman, men det gjorde jag inte.

Jag har känt mensvärk hela dagen och jag välkomnar det med öppna armar.

Jag sörjde detta igår och nu är jag så förbannat redo för kommande försök.

Hur summerar man detta?

Ja, att vi inte verkar ha problem att bli gravida, men att vi har problem med att få embryot att trivas hos mig.

December - fabriken öppnas

Februari - graviditet

April - graviditet

Maj -  celibat pga konisation

Juni - graviditet

Jag känner mig lugn i min plan med att återgå till Metforminet så snart blödningen är här, fortsätta på egen hand, med lite extrahjälp från Pergo.

I slutet av året är det fertilitetsutredning hos TF.

Jag tror att jag kan känna mig trygg i det...

Efter mycket om och men så ringde jag KK´s mottagning för att få råd, främst om jag ska sluta med Crinonen för att blöda ut eländet.

Hon tyckte att jag skulle komma in och fick en tid 25 minuter senare.

Där var det stressigt och för första gången kände jag att jag inte blev tagen på allvar faktiskt. Fick inga riktiga svar.

Att mina urintester visar svagare är "illavarslande men ska egentligen inte användas på det sättet"

På ultraljudet såg man ingenting och mest troligt är att jag ägglossat sent.

På frågan om det bara är en slemhinna där som jag ska blöda ut nu, var svaret: "det finns egentligen inte så mycket att blöda ut där"

Blodstrimmorna jag såg var ytliga och satt i mynningen pga för hårt torkande.

Ingenting jag blöder ut alls.

Om jag ägglossat som jag brukar så är jag bara i vecka 5 ( 4+x) och då brukar man inte kunna se något sa han.

En remiss för hcg-prov som lämnats i dag och på torsdag.

Äggstockarna hittades inte igen.

Jag är helt tom och slut.

Sambons ord i bilen på vägen hem "beklagar"

Jo, eller hur?!

Jag blev faktiskt inte klokare alls. Läkaren hann inte säga hejdå innan han försvann där jag låg med benen i vädret och fick en remiss.

Jag vågar inte tro någonting och fick inget svar på hur jag ska göra med Crinonen.

Hur reser man sig?

Det här var liksom det enda jag ville...

Jajamen, vi kom till vecka 6, (5+3) innan första tecknet på blod visade sig på toapappret.

Idag är det en riktigt jävla pissdag kort och gott.

Jag är ju inte klok, jag har gjort av med över FEMTIO, ja 50 st graviditetstester och håller på att noja sönder mig själv och förpestar min tillvaro med att vara elak och grinig.

Anledningen; testen har igår blivit svagare, märkbart svagare tycker jag.

Gjorde det jag lovat mig att inte göra; ta ett test igår kväll och ja, det var bra mycket starkare än i lördags.

Nu när jag kom på jobbet tog jag ytterligare ett då det fattas hemma, och ja, testfan är svagare.

Jag tappar fattningen totalt.

Det är över en vecka sedan jag testade positivt, det ska ju vara enormt starka test nu.

Jag orkar fan inte det här.

Idag blir dörren stängt på kontoret och jag ska bara försöka jobba undan några timmar innan jag ger upp för idag.

Lika bra att sluta med Crinone så jag får blöda ur skiten och börja om från början.

När ska min lycka komma egentligen?

Test måndag, onsdag och lördag...