Jag har just nu semester i absolut toppklass. Knappt några barn alls, några småbarn som är här med sina 40+ föräldrar. Nygifta par på bröllopsresa eller par som firar årlig bröllopsdag. Det är den mest magiska och underbara semester jag varit på, mitt i Indiska oceanen, i ett land som från minut ett har charmat mig med sin elegans.
Det är flärd, vackert och magiskt - ändå skulle jag byta bort exakt allt detta för att sitta på Mallis i en bamseklubb och äta glass hela dagarna.

Ögonen vattnas och resan närmar sig sitt slut. Det är mycket i mina tankar som jag mentalt putsat in i något "vi tar det efter semestern"-fack.
Och de sista dagarna på semestern är nu.
Att ta upp det där med barn (igen) är sån grej.
Vi måste på något vis trycka på start, börja.
Sist vi verkligen pratade om det så kom orden att han inte "var där än".
Ord som gjorde väldigt ont.
Sedan har det skämtats och under semestern har han flera gånger meddelat mig att han tränar på det där med barn - varje dag. Givetsvis sagt med glimten i ögat och med en smiley då han umgås med sin mycket vilde kompis - så han tycker att han tränar på det där med att ha barn tycker han.
Vi har pratat om synen på föräldraskap, föräldraledighet och sin egna föräldraroll.
Nu när det närmar sig inflytt så planerar vi garderober så att rummet inte ska förstöras med skenor i taket eftersom jag vill ha barn.
Han vet att min högsta önskan i livet är att få bli mamma.
Han älskar mig.
Han har inte sagt nej. Men jag har vänt upp och ner på hans värld och det känns som att han är rädd för det här med barn.

Jag känner nog ingen man som uttryckligen varit den som sagt att nu är det dags. Jag önskar att jag kunde förklara för honom att vi ska göra den resan tillsammans. Åren rinner iväg och jag har aldrig varit så redo som nu. Jag vill påbörja resan, för jag om någon vet att det inte kommer ett friskt barn exakt 9 månader efter man bestämt sig.
Jag vill ta med honom på en helt fantasisk resa, hålla honom i handen och vägleda. Han å sin sida väntade på ( förvisso för några månader sedan) på att "vara där".
Jag vill inte vänta, jag kan inte vänta, jag går sönder snart.
Och inom mig bor också rädslan att behöva ta beslutet att göra resan på egen hand, för han vet att ingenting kan stoppa mig där.

Ååååh vad jag längtar efter honom.
Längtar efter ett bra sätt att ta upp detta med honom...
Men det skrämmer skiten ur mig också, att jag inte vet hur jag ska hantera det om han återigen säger att han inte är "där ännu".

Snälla Mr, du behöver inte vara där ännu, vi tar myrsteg tillsammans. Du skulle bli den bästa pappan i världen om du bara vågade

 

P.

1 maj 2015 11:21

Jag känner igen det där så väl. Min sambo sedan tre år och pojkvän sedan snart fem, är fortfarande inte redo. Han fortsätter med att varken säga ja eller nej, utan snarare att vi får se. Inombords gör det mig så stressad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Ska jag göra slut för att hinna hitta någon annan innan det är för sent? Eller ska jag hoppas att han kommer till den slutsatsen som jag vill? Svåra val när man vet helt vad man vill och att man inte kan leva utan något.

Lycka till i varje fall, jag hoppas det går snabbare för er än för oss!

minlangtan

1 maj 2015 21:43

Åååh, känner med dig! Får jag fråga hur gammal du och han är?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...