När IVF 1 var konstaterat misslyckat så var det första jag ville att kasta in de frysta. Kliniken skulle stänga veckan därpå, och sommaren kändes lång. Jag ville slängas in i nästa behandling proto, ha något nytt att förhålla mig till, omgående.

Om dryga 2 veckor öppnar kliniken och vi missar denna ägglossning med en dag eller två, men får satsa på nästa och hoppas att den inte infaller på en måndag...

Igår sa jag till Mr när vi låg i sängen att jag för första gången på länge börjat hoppas, längta och tro. Ni vet det där förväntansfulla som kan kännas i maggropen.
Ett litet iiiiiih!
Det ligger 3 frysta blastocyster i frysen och jag ser verkligen fram emot att ge dom en chans.
Det sägs ju vara riktigt starka om de fryses på dag 5 och redan hunnit bli blastocyster.

Sommaren pågår, semesternedräkning, trevligheter men också en hel del tårar.
Jag har varit ledsen, men vi har varandra. Vi somnar varje kväll med orden att vi ska greja detta och att vi aldrig få ge upp.
Parallellt pågår vår utbyggnad.
Det kommer bli bra, mer än bra och det finns ytterligare 2 sovrum där om vi skulle behöva.
Vi kan inte låta bli att snubbla över tanken.

Ikväll är jag golfänka. Mr är bortrest på golftävling.
Jag ligger i sängen, stor och tom.
Jag borrar ner huvudet i hans kudde och blundar.
Älskade älskade Mr, vi ska greja det. Och att jag nu börjar känna lite förväntan och hopp gör det ännu lite lättare att ta sig igenom väntan...