Allt känns tungt just nu. Det är som varmast, blommorna står i full blom, landet grönskar och allt borde vara frid och fröjd... borde...

Det är inte det.

Klockan är kvart i tre och jag har nyss klivit upp, med en stor portion ansträngning.

Det finns liksom ingenting att kliva upp till.

Allt hopp är borta och jag har inte borstat av mig det ännu.

Det känns så otroligt tungt att ta sig igenom varje minut just nu. Jag önskar att jag kunde få ligga kvar i sängen med täcket över huvudet och kvävt mina tårar och tankar om vartannat.

Jag saknar det där hoppet, det som kunde fått blivit början på min dröm.

Om en vecka fyller min mamma år, jag hade hoppats att få visa ett tickande hjärta för henne.

Istället blir det till att visa upp sig och försöka le själv och försöka få ens egna hjärta att ticka.

Igår var jag hemma och sov mig igenom hela dagen. Tystnad och lugn och ro. Att det regnade spelade mig inte alls någon roll, det gav mig bara möjlighet att få njuta av ensamheten utan dåligt samvete.

På kvällen var det dags för oss att fira vår förlovningsdag, ett halvår senare eftersom jag var riktigt dålig till nyår.

Sagt och gjort, men vem planerade och bokade - jo, jag givetvis.

Början av kvällen satte dock grundstämningen på kvällen när jag står i duschen, första gången min sambo ser mig naken på evigheter, eftersom jag blött och sedan haft Crinone och annat aptitdödande.

Väl i duschen så stirrar han bara på mig och frågar vad jag gjort på armbågarna ( ?! )

Ja, jag är väl torr och narig där eftersom jag helt enkelt inte prioriterat armbågarna just nu.

Någon komplimang eller annat var det inte tal om...

Redan där blev tårarna ett faktum...

Fem minuter efter står jag i badrummet och torkar mig, låser badrummet eftersom jag avskyr att behöva dela blod och andra kroppsvätskor med någon.

Då knackar det på dörren och jag måste genast bistå med någonting, som om det gällde liv eller död.

"Ja, det är din bästa kompis som behöver få någonting översatt" förklarar sig sambon.

Ja, men för höga helvete, jag behöver väl inte få göra det när jag droppar blod längst mina ben...

"Jag förstår inte varför du är så irriterad"

Så där ja... där kom det också.

Jag är ilsket irriterad på det mesta just nu, jag fräser likt ett djur jag aldrig skådat. Jag är inte rolig att umgås med, men frågan varför jag är så irriterad var så opassande.

Det beror på att jag genomgår ett helvete, min dröm har ryckts i från mig och jag vågar aldrig hoppas på att få vara där igen...

Ut kom vi, trots mina hot om att strunta i allt. All lust rann av mig och jag kände mig fulare än fulast över den uteblivna kommentaren i duschen.

Ute på resturangen fortsatte det hela.

När bartendern frågade om han vill ha något att dricka, så beställde han vackert sin drink, betalade och så var det klart.

Att fråga sin sambo om hon ville ha något fanns liksom inte på kartan.

Jag gick vackert fram till baren och beställde en tranbärsjuice med Sprite och betalade vackert för mig.

Jag var så dum så att jag till och med vågade hoppas på en blomma på vår förlovningsdag. Det skulle jag aldrig gjort.

Bagateller, bagateller, bagateller... men för mig som just nu är så bräcklig att jag kämpar med den där näsan ovanför vattenytan, så är det små skillnader som skulle ha gjort att näsan hamnade lite ovanför vattenytan för en stund.

Till min sambos försvar så ska jag säga att ingenting av detta är gjort för att såra eller vara dum, det handlar bara om en enda sak - att inte ha förmågan att förstå, vad jag, kvinnan han bor med sedan två år, behöver få att må bra.

Ska det beskrivas som en oslipad diamant?

Jag tror jag väljer att beskriva honom så, för ibland briljerar han som aldrig förr, men igår och just nu är det så oslipat som det kan vara.

Det i kombination med en irriation of hell kan göra det hela lite jobbigare.

Älskar min oslipade diamant så...

 

Hedda

2 juli 2011 16:21

Ledsen för din skull, att du inte får den empati som du behöver. Du har haft tre missfall på väldigt kort tid, det är självklart något att sörja. Vet din mamma om det här? Känns grymt om du ska behöva låtsas inför din familj. Och det här med män - jag tror helt enkelt inte att de alltid begriper vad missfall innebär. Men om något borde din sambo se hur dåligt du mår, och inrätta sitt eget beteende därefter.

Jag läste en artikel igår, om hur immunsystemet kan påverka fertiliteten. Kanske skulle det kunna ha något samband med dig/er? Bara en chansning, men visst måste du ha rätt till en utredning redan nu, du har ju haft 3 missfall, vilket brukar vara gränsen för när utredning är motiverat i vårt sjukvårdssystem...

http://www.liu.se/forskning/forskningsnyheter/1.278913?l=en

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

Stina

2 juli 2011 18:36

Vännen min, lider med dig...och kan liksom dig bekräfta att din sambo aldrig aldrig skulle såra eller skada dig med vilje...han är en mycket vänligt sinnad man. Men just detta faktum att han ÄR just man gör att han är lite... ja vad ska man säga... "klantig" vissa gånger. Oj, vad det känns igen, detta drag av oförmåga till empati och "det där lilla extra". Sorgligt när män inte lär sig vad vi kvinnor uppskattar och behöver... inte ens efter flera år tillsammans...Styrkekram!

 

Anna

3 juli 2011 10:33

Jag är på semester och har inte kikat in här förän nu. Beklagar verkligen missfallet!! Var rädd om dig.

Kram!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

 

Längtan

4 juli 2011 14:32

Många tankar och kramar till dig.

http://langtantillbarn.blogspot.com

 

ettvanligtliv

4 juli 2011 15:43

:( vad tungt! Så jobbigt att de inte bara kan förstå vad vi tänker och känner. Hoppas resten veckan blir bättre och att det blir mindre och mindre tungt att gå upp.

Tycker du ska sätta dig ner och prata med honom. Det har jag märkt är det enda man kan göra. De behöver ha raka direkta instruktioner. När jag är ledsen, ge komplimanger, krama, var smörig, bry dig!

Tänker på dig.
Kramar!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...