Imorgon kommer bonus till oss för att ha sina två semesterveckor med sin pappa. Sist han var här var jag nyplussad och kände mig rätt tillfreds med min tillvaro.

Just nu känner jag mig inte alls lika lugn.

Denna längtan gör mig sååå frustrerad...

Det är med mycket blandade känslor jag blickor framåt över sommaren.

Nu blir det båtutflykter, packade kylväskor, simskola, familjeutflykter, släktmiddagar och kalas.

Jättetrevliga saker som jag gillar och jag gillar när vi umgås tillsammans.

Men hur mycket jag än gillar det så känns jag ändå utanför, fastän jag i allra högsta grad är involverad i allt.

Jag har en sambo som vill att jag tar för mig, som vill att jag är där, till skillnad mot för många andra som har män som säger "strunta i det där, det är min son/dotter"

Men faktum kvarstår, jag är barnlös och hur mycket jag än ställer, förbereder, gör den godaste salladen, de vackraste kläderna så är det inte mitt barn.

Jag är inte förälder. Jag kommer aldrig på första plats hos Bonus, jag finns bara om det kniper, i övrigt är jag ingenting annat än fixa & dona-tjejen som ser till att kokong-livet för de två är något bekvämare än om min tillvaro inte existerat.

Jag tror helt ärligt att min upplevelse förstärks just för att längtan till något eget är så stort.

Att se sin älskade sambo längta så otroligt efter sin son, det gör ont.

Frågar mig ofta om det hade känts annorlunda om jag blivit accepterad av hans fd familj?

Svaret är nog JA!

Jag känner ingen konkurrens eller oro för att det liv han lever nu skulle vara bättre eller sämre än det förra livet med familj och fiskpinnar, men jag känner mig otroligt ledsen över att det inte finns någon normal vettig relation oss emellan.

Att behöva bära Bonus frågor och funderingar gör mig ledsen.

Hur länge orkar man vara den ansvarsfulla vuxna och hålla hans hand genom att aldrig nämna något ont om hans mamma, som i ärlighetens namn förpestat det mesta i vårt hem?

Än så länge orkar jag, torkar tårar, funderingar, förklarar, lyssnar, öppnar de stora öronen och låter honom få vara den sjuåring han är med sina funderingar.

Längtan är oändlig just nu som så många andra gånger.

Så här 16 timmar innan han kommer, försöker jag fundera på en taktik att ta mig igenom två hela veckor utan att förgås av ledsenhet och frustration.

Jag hoppas att jag och sambon får någon sorts egen tid, men jag antar att det lär bli minimalt.

Det är ett stort problem för mig.

Jag kan tänka mig att alla föräldrar har någon stund då de kan ha ett normalt samtal med varandra.

Oavsett om det är vid middagsbordet, eller när middagen tillagas, eller när barnet somnat eller innan barnet vaknat, eller medans barnet leker så är det nödvändigt.

Jag pallar inte att prata med en sjuåring HELA TIDEN.

Vi har inte sådana tillfällen.

Jag minns i fjol när jag sambon åkte i väg för att äta en middag på tu man hand på semestern. Bonus var hos farmor och farfar.

In till stan kommer farfar med Bonus som absolut ville till pappa och mig.

Jag minns hur ledsen jag var.

Jag behöver den där tiden för att orka med den jobbiga tillvaron.

Som ni märker så flyger känslorna i väg.

I vardagsrummet sitter sambon och väntar ivrigt på att dagen skall bli till morgondag så att Bonus kommer.

Jag kan inte klandra honom, det är hans son, det mest värdefulla han har.

Jag saknar det mest värdefulla i mitt liv just nu...

 

Cecilia

10 juli 2011 08:34

Men varför gör det ont i dig när din sambo längtar efter sitt barn? Vilken bra pappa skulle jag vilja säga. Det verkar som om du är avundsjuk på detta lilla barn.....
Hur ska du någonsin orka med ett eget barn när du i detta nu inte orkar med din sambos?
Läser din sambo din blogg, är han involverad i allt det du skriver?

 

WildaMathilda

10 juli 2011 15:09

Läser man hela inlägget (och lite mer av bloggen) så handlar det inte om att sambon längtar efter sitt barn. Det är inte det i sig som gör ont. Det är vetskapen om att man själv kanske inte får uppleva en sån slags längtan. Att ens livsdröm kan vara krossad och att det innebär en stor sorg.
Det är absolut ingen avundsjuka riktad mot barnet, snarare en känsla av ensamhet.
Så ser jag på det.

Kämpa på minlängtan!
Kram

http://ivfdagar.blogspot.com

 

Lina

10 juli 2011 16:23

Jag har oxå börjat läsa din blogg och ser inte heller någon avundsjuka i det du skriver.Snarare din längtan efter ett eget barn som inte har hela bagaget med svartsjuk mamma som styr etc.
En blogg har man ju för sin egen skull, en ventil för att få skriva av sig för att må lite bättre. Så är det iallfall för mig. Så jag förstår inte alls "Cecilia som undrar om din sambo vet om vad du skriver. Vad har han med bloggen att göra? Min man vet om min blogg men av respekt så läser han inte den för det är min ventil inte hans.kram

http://ensmulahopp.blogspot.com

 

Rebecca

13 juli 2011 08:33

Jag är som du, bonusmamma och ofrivilligt barnlös. Och förstår dig precis. När jag träffade min sambo så var hans son 7 år och även om vi inte började försöka bli gravida förrän efter 2 år så var jag ändock barnlös och barnlängtande. Och vad det slet i mitt hjärta när jag såg deras kärlek till varandra, att alltid komma i andra hand när det var bonusvecka och skammen över att känna så här. Med tiden blev det lättare, sonen är äldre och behöver inte "tas hand om" och vi har hittat formen för vår familj. Det kommer alltid vara svårt med biomamman av olika skäl men försöker att inte lägga energi på det som inte går att påverka.
Så summa summarum, du är inte ensam och håll ut, det bli bättre!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...