Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, det värmer, som alltid. Och jag tar till mig varje ord...

Det har varit turbulenta dagar nu, alldeles för många sådana på sista tiden. 

Nu har lugnet lagt sig, vi har pratat, pratat igen men sedan lovat oss själva att blicka framåt.

Och det är där jag själv har lite svårigheter, jag tänker gärna tillbaka, ältar och vill få min sambo att förstå.

Han är en extrem struts och jag är den som gör en höna av en fjäder och som gärna vill förstå samband och vill till vilket pris som helst få honom att förstå varför jag blir så ledsen.

Det är så många primitiva och tabubelagda känslor i sådana familjekonstellationer.

Jag har frågat rätt ut vad han förväntar sig av mig i förhållande till sina barn, hur ska jag agera och hur ska jag förhålla mig. Jag bad honom ta lång tid på sig för det för mig var och är väldigt viktiga frågor.

Vad gäller Bonus så fick jag det största tack för att jag gjort honom till den han är idag. När jag själv läser hur vi hade det med Bonus för ett år sedan så förstår jag varför han tackar mig.

Det är en mer självsäker Bonus som bor hos oss, han är tryggare och han vågar mer - och står ut med sig själv i högre grad.

Jag har sagt det förrut och säger det igen, hade jag inte sett min Kärleks föräldraskap till Bonus och att det varit samma som pågår med Store Sonen, hade jag dragit direkt.

Men vad det gäller den Store Sonen så vill han att jag ska överseende med hans brister och försöka förstå att han inte kan mer. Han önskar också att han vore artig och fungerande i skolan och i övriga samhället.

Men här skiljer vi oss, samma mål - men olika väg att nå dit. Jag hävdar fortfarande att jag har rätt och att han har fel genom att låta sitt "rice-and-shine"-föräldraskap få ta över handen.

Jag har rannsakat mig själv och jag vet att det stör min sambo (liksom säkert många andra föräldrar) att jag kritiserar hans barn och jag går på och tjatar. Jag ser knappt något bra han gör, för jag tycker fan i mig inte att han gör någonting bra heller.

Vi måste bryta det där mönstret, för vår skull, för vår kärleks skull.

Det låter lätt, men det är fruktansvärt svårt. 

Jag måste lova mig själv att sluta bli provocerad. Det handlar mycket om en balansgång kring att ge och att ta. 

Om man ger väldigt mycket så kommer det ofta en outtalad förväntad att få.

Här brister det också mycket i vårt förhållande, som säkert ligger till grund för att jag tar detta så hårt.

Jag bor ihop med en sambo som tror att jag borde veta hur älskad jag är eftersom vi bor tillsammans, annars hade vi ju inte bott tillsammans.

Japp, här är vi olika!

Det är sorgligt att behöva känna att jag inte få fortsätta vara den givmilda person jag är, men jag vet med mig att när jag ger så pass mycket som jag gör nu, så blir jag också så besviken när inte min sambo kan ge lite tillbaka.

Jag har mycket att fundera på och att landa kring. Jag har varit ensam ett tag för att landa i vad som sagts dessa oerhört tunga dagar, landat i mig själv och försökt finna ro i att jag lever i detta.

Vår kärlek måste klara detta, men jag är oerhört besviken på att vår samtalskontakt inte längre får bli det neutrala forum där vi fick prata och få stöd.

Jag fortsätter dock i min terapi för att utvecklas som människa och för att ständigt jobba på mitt förhållningssätt till det som pågår runt i kring mig.

Jag kunde aldrig någonsin tro att det skulle vara så psykiskt utmanande att bo under samma tak tillsammans med spillrorna från det som en gång var en familj... aldrig någonsin.