BÖRJA LEV

SLUTA ÄLTA

GÅ VIDARE
MAN KAN INTE SÖRJA SÅ LÄNGE

De träffade mig precis i magen och känslan av att känna sig om en dörrmatta gjorde ögonen alldeles genomfuktiga fastän jag satt i badkaret.

"Jag vill bara ruska om dig och skrika ibland, sluta gråta"

Snälla älskade du, jag behöver en kram, jag behöver en famn att krypa upp i, någon att luta mig mot då allt samman brister, då frågorna är många och svaren är svarta.

Jag ser på mig själv där jag sitter i badkaret. Hur f*n kunde livet bli så här?! Gång på gång säger vi orden att det inte handlar om att vi inte älskar varandra, det handlar om att vi inte når varandra.

Jag har säkert väldigt höga krav på honom just nu och han blir trängd och slår ut i affekt och det sårar mig ännu mer, min fina sambo som alltid fanns där, som var den snälla, sällan ett ord i högt tonläge. Nu är det skrik och markeringar.

Jag saknar honom, jag saknar oss, som dom vi en gång var...

Vi vet exakt vad det är som utlöser detta, det som får oss att ta fram våra sämsta sidor hos varandra - barnen.

Jag känner mig utnyttjad, att jag tas för given. Öppnar plånbok, handlar, städar, plockar, förbereder och finns där som en sund vuxen vid middagslagning, vid läxläsning, vid nattning, vid skjutsning till skola och fritids.

Jag är den man kramar och som tröstar.

Jag gör allt det en kvinna i en barnfamilj kan förväntas göra, men beslut som gäller min vardag tas ovanför mitt huvud. Av en kvinna min sambo är rädd för, en kvinna som ännu inte sagt hej till mig efter tre år. En kvinna som vägrar att heja och vägrar att samarbeta.

Han följer hennes pipa direkt, rättar sig i ledet, gör minsta möjliga motstånd.

Han är rädd att förlora sina barn, rädd att förlora det jag hjälpte honom att kämpa för.

Återigen var det bara en liten bagatell som fick min bägare att rinna över, som fick alla gamla droppar att så smärtsamt komma tillbaka.

I vår byrå ligger dokumenten som bara är ett drygt år gamla där hon önskar få träffa min sambo en gång i veckan på lunch eller middag för att prata om barnen. Vi pratar om en kvinna som vill ha en semestervecka tillsammans med min sambo och deras barn, en semestervecka i juli där dom kan göra saker tillsammans som en familj.

En kvinna som önskar sig att dom ska gå på bio och spela bowling.

En kvinna som inte gått vidare, men som vet att jag säkert sitter där i badkaret och känner mig helt förkrossad över att ha så många skyldigheter men inte en enda rättighet vad gäller hennes barn.

Det är med ett smärtsamt uppvaknande jag inser att jag inte är trygg i min sambos kärlek, honom som jag älskar mest. Jag älskar honom, men jag har fruktansvärt svårt att få detta med hans fd familj att fungera.

Hade det känts annorlunda om hon hejat och accepterat att det är vi två nu? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om jag inte fått det där slaget från den store sonen? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om min sambo någongång sagt nej till henne? Ja, mest troligt.

Hade det känts annorlunda om det barn som inte blev ett barn hade legat kvar. Ja.

Jag mailar Falun, läser på om translokationer och fostervattenprov. Läser på, funderar, sammanställer.

Vägen till vårt barn, vårt - bara vårt.

Vårt barn där jag får bestämma semesterveckor, där jag får säga mitt, där jag blir en kvinna som också har rätt att föra talan. För som det är nu, så har denna kvinna 2-0 mot mig. Hon kan ringa mitt i natten, för hon är deras mamma och min sambo är deras pappa. Allt som gäller barnen går före. Och tro mig hon är väl medveten om det företräde hon har i vårt liv.

Jag vet att det är så, och jag vill att det ska vara så - han är barnens pappa, och måste ta det ansvaret.

Jag vill bara att jag ska vara viktig för min sambo också, fastän jag inte kan få ett barn med honom just nu.

Det sårar och det är tungt att andas, sorgen är ogripbar. Jag sörjer det jag inte fick - bli hel...

Just nu saknar jag honom så att det gör ont, som den vi en gång var - man och kvinna.

Den bittra kvinna jag nu blivit är resultatet av något som jag inte alls är stolt över.

Jag känner mig totalt värdelös, okvinnlig och oduglig.

 

ettvanligtliv

10 september 2012 18:00

Du skriver så fint vännen, jag förstår varje liten känsla och hur du måste ha det nu. Kanske det vore en bra idé att låta sambon också läsa detta? Ibland fastnar man i samma ord när man försöker prata sig igenom det svåra.

Hoppas det går frammåt med utredningar och att du får bra svar från TF och Falun. Och man får sörja så länge man behöver!
Kramar i massor!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Anna S

10 september 2012 22:04

Åh, så synd att han inte bara kan finnas där för dig nu :( Barnlösheten sätter tyvärr verkligen förhållandet på prov. Förhoppningsvis svetsas man samman av att gå igenom jobbiga saker tillsammans.

Ta hand om dig!

 

Emma

11 september 2012 16:15

Fy vad jobbigt, inte nog med allt annat du just gått/går igenom... att då också inte riktigt ha frid med sin älskade sambo är det sista du behöver.
Det är tyvärr ibland väldigt svårt att nå fram till varandra, det är nog ganska vanligt i relationer, men min erfarenhet är sen när det värsta har lagt sig och man börjar bli sig själv igen så kommer man varandra närmre istället, det är inte alltid man resonerar klokt när det så mycket att man är stressad och ledsen över.
Må så gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...