Stormen lägger sig och vinden mojnar.

Vi ser på varandra fylls av värme, vi sover nära, låter fötterna toucha varandra fastän vi ligger på varsin sida av sängen ibland, en hand på en rygg, en puss på en nyvaken själ.

Det mojnar och det är så obeskrivbart skönt.

Jag orkar inga strider mer, därför ligger jag lågt, fyller på med annat som ger mig något. Nästan varje kväll tar jag på mig Reebook, tar med med iPhonen och reflexvästen åker på, stavarna och är och jag känner hur jag flåsar på.

Går förbi hennes hus och känner att jag går här, så mycket jag vill, ingen ska påverka om jag ska välja en annan promenadslinga.

Det är skönt, så otroligt skönt.

Vi kan om vi vill och just nu måste vi båda vilja lite extra för att komma tillbaka, fylla på med det vi förlorade dessa tre veckor. För mig försvann en hel del av tilliten till den jag älskar mest. Det är stort.

När jag var hos min samtalskontakt i veckan så enades vi om att det enda som någonsin byter någonting är att vi älskar varandra, har en framtid tillsammans och önskar välsignas med det finaste man kan få - ett barn.

Det är den enda som får vara viktigt.

Sen att det är förbannat jobbigt med telefonsamtal från mamman i de mest konstiga situationerna och att se de mest konstiga texterna i Bonus kontaktbok - det får jag leva med.

Men det enda som är viktigt det är vi...

Snälla, låt mig behålla den sinnesfriden för ett stund, låt inte stormen blossa upp igen, jag faller så djupt då...