Bonus är här, något mer stor i käften än vanligt. Något kaxigare än vanligt. Något mer bångstyrig än vanligt.

... och något mindre mysig än vanligt.

Hjääääälp. Min fina fina Bonus. Han som jag älskar att klä i fina kläder, han som jag smeker på det blonda håret varje natt, han som jag pussar godmorgon och med honom som jag värnar om att alltid krama god natt. Vi som tragglar med ryggsäckar och läxläsning - när blev han så stor?

Att välja kläder är ingenting som jag längre får. Imorse passade jag på när han sov länge. Tvingade ner honom i sista storleken av Polarn & Pyret, blått och randigt, som jag minns honom.

Nu består garderoben mestadels av jeans med nitar och stora tryckmönster med häftiga (för honom) drakar och flaggor.

Stort och färglöst.

Jag kan tydligt känna att min syn på resten av världen förvrängdes den dag jag fick veta att jag var gravid igen. Jag ville verkligen ha detta barn, jag ville bli mamma. Jag ville få älska någon så högt att ingenting längre spelade någon roll. De få veckor jag var gravid brydde jag mig nada om hur Bonus gick klädd eller om skorna var putsade, det enda som existerade för mig var faktiskt att jag skulle få bli mamma.

Det måste vara de undermedvetna känslorna som styr, att ingenting längre var viktigt. Det är knappast en högoddsare att konflikterna hemma blev färre, det var liksom ingenting att bry sig om, jag hade det viktigaste ändå...

Nu när jag står tillbaka på ruta ett så längtar jag så att jag håller på att spricka, efter något så världsligt som att få bry sig om något annat än om Bonus är långhårig, har långa tånaglar, behöver läsa läxa.

Jag längtar efter att få bli hel, få bli mamma och få ett värde här i livet...

Note to my self: Fortfarande starkt test på graviditetstesten.