Bonus är här, något mer stor i käften än vanligt. Något kaxigare än vanligt. Något mer bångstyrig än vanligt.

... och något mindre mysig än vanligt.

Hjääääälp. Min fina fina Bonus. Han som jag älskar att klä i fina kläder, han som jag smeker på det blonda håret varje natt, han som jag pussar godmorgon och med honom som jag värnar om att alltid krama god natt. Vi som tragglar med ryggsäckar och läxläsning - när blev han så stor?

Att välja kläder är ingenting som jag längre får. Imorse passade jag på när han sov länge. Tvingade ner honom i sista storleken av Polarn & Pyret, blått och randigt, som jag minns honom.

Nu består garderoben mestadels av jeans med nitar och stora tryckmönster med häftiga (för honom) drakar och flaggor.

Stort och färglöst.

Jag kan tydligt känna att min syn på resten av världen förvrängdes den dag jag fick veta att jag var gravid igen. Jag ville verkligen ha detta barn, jag ville bli mamma. Jag ville få älska någon så högt att ingenting längre spelade någon roll. De få veckor jag var gravid brydde jag mig nada om hur Bonus gick klädd eller om skorna var putsade, det enda som existerade för mig var faktiskt att jag skulle få bli mamma.

Det måste vara de undermedvetna känslorna som styr, att ingenting längre var viktigt. Det är knappast en högoddsare att konflikterna hemma blev färre, det var liksom ingenting att bry sig om, jag hade det viktigaste ändå...

Nu när jag står tillbaka på ruta ett så längtar jag så att jag håller på att spricka, efter något så världsligt som att få bry sig om något annat än om Bonus är långhårig, har långa tånaglar, behöver läsa läxa.

Jag längtar efter att få bli hel, få bli mamma och få ett värde här i livet...

Note to my self: Fortfarande starkt test på graviditetstesten.

Jag vet av erfarenhet att jag måste ner på botten och kravla för att ta mig upp.

Idag är det en sådan dag.

Det känns nattsvart.

Att jag någonsin ska få bli det största livet har att ge - att bli mamma - det känns som ett projekt som är helt ogripbart och det känns som att det aldrig kommer bli jag som får stå där och välja barnvagn, tänka på namn, planera om hallen, inreda och bara mysa med en mage.

En stor och högt önskad dröm, men så långt borta och någonting som jag alldeles nyss hade inom räckhåll.

Tomheten är total.

Jag är tom men jag mår fortfarande illa, brösten ömmar och graviditetstesten visar fullt utslag. Räcker det inte med den psykiska sorgen?

Idag känns det tungt...

Jag ska unna mig att snart åka hem, baka en äppelpaj och invänta finfrämmande.

Jag hoppas att eftermiddagen fyller på hoppet, för nu söker jag det med ljus och lykta... och det känns så tungt så tungt...

Till att börja med Tusen tusen tack för alla era kommentarer. Jag har läst återigen varenda ord, tagit åt mig, torkat tårarna och känt mig en smula bättre till mods.

Jag vet att det är bloggens baksida, att alla ges möjlighet att tycka. Jag var bara inte beredd på att det finns folk som anser sig ha rätt att skriva elakheter. För självklart vill jag inte att alla mina läsare skall tycka som mig, då är det ju inget utbyte. Som någon skrev, man skriver ofta blogg när det är som tyngst, och då får man som läsare inte heller hela bilden. Om jag hade läst min blogg och varit utomstående hade jag bett kvinnan som skriver att dra, spring för livet, här kommer du aldrig må bra.

Men ni ser inte det fina vi har, de fina stunderna och de gemensamma målen vi har, ni ser inte allt.

För hur jobbigt vi än har det, så är detta min Kärlek, jag älskar honom högt och lågt och skulle bära ner månen för honom om det var möjligt.

Smärtan hos mig bottnar i att vi inte når varandra nu i min sorg. Förväntningarna matchar inte det som det finns att bjudas på. Kanske är det Mars och Venus som krockar - plätt lätt?

Kanske är det blod som är tjockare än vatten - plätt lätt?

Tack för era kommentarer...

Jag är tillbaka på jobbet, här bakom min dataskärm, med kollegor, kunder och arbetsuppgifter. Det är rätt skönt att inte tänka missfall hela tiden.

Gårdagen var rätt okej, jag känner mig ledsen och otroligt snuvad på min graviditet. Jag är otröstligt ledsen och besviken på att min sambo gjorde det val han gjorde. Det är här skon klämmer. Det är en besvikelse jag inte kan klä i ord.

Min sambo vill inte prata om det som skett, han vill blicka framåt. Han är sån, och det är stora delar av den egenskapen som en ältar-Fia som  jag fullständigt älskar. Det är därför jag älskar honom, han får mig att leva här och nu, lyfta huvudet och se framåt. Men, just nu är den egenskapen ingenting jag älskar, men som jag fullt och fast måste acceptera.

Idag har jag en tid hos Kvinnoklinikens kurator. Min sambo vill inte följa med. Det erbjöds oss båda. Jag sa redan i telefonen att min sambo inte vill prata så jag kommer gärna, men jag kommer själv.

Naturligtvis är jag ledsen, jag önskar vi var två. Men jag måste respektera honom och att han faktiskt inte vill. Sedan tror jag att denna besvikelse naturligtvis kommer att göra ett avtryck i vårt gemensamma liv, det tror jag absolut. Jag känner mig själv så väl så att jag vet att jag kommer att låta denna besvikelse påverka vårt liv. Om det blir på gott eller ont, det låter jag vara osagt.

När han ringde nu på fm och frågade när jag kommer hem så sa jag att det blir senare för att jag ska till sjukhuset på samtalstid. Det går inte att bortse från min besvikelse att han inte vill. Den känslan äger jag.

Jag är besviken och sårad, men vi når inte varandra.

Han blir elak för han hör min besvikelse och jag förklarar att jag är besviken, men jag respketerade att inte ville. Däremot äger han inte rätten att ta bort besvikelsen från mig.

Han börjar gapa när han hör att jag inte skrattar och ler, något han önskar högst av allt.

VI KAN INTE PRATA OM DET HÄR HELA JÄVLA TIDEN. VI GÖR INGENTING ANNAT ÄN BRÅKAR.

Det är fel. Igår sa jag inte ett ord om sorgen, jag klagade knappt över smärtorna. Nämnde febern på kvällen. Åkte själv in med proverna till avdelningen och förblev tyst som en mus. Knappast en lösning, men mest troligt ett vinnande kort just nu när jag inte ger honom någon cred för att hans son blev sjuk och att han valde att sova hos honom när jag behövde honom som mest.

Vi når inte varandra i våra olika sorger.

För jag är ledsen, så förbannat ledsen, över det barn som inte fick komma och över det val han gjorde.

Vi har fått en tid för utredningsstart. Jag behövde inte be om det. Det ska nu göras en ordentlig utredning om upprepade missfall. Vi behöver inte vänta på vårdgarantin. Vi är välkommen om 4 veckor.

Då ska det pratas framtid. Då vill min sambo vara med.

Likt den dåliga människa jag är just nu så sa jag lite spydigt att han väl får gå ut när läkaren frågar antal veckor och hur missfallen börjat, för då pratar vi historia och det är farligt.

Ja, ni ser ju - vi når inte varandra. Men vi älskar varandra. Det gör ont, kanske just därför att vi älskar varandra.

Han, som jag önskar fanns vid min sida dygnets alla timmar, han som jag vill känna mig som en princessa inför.

Idag trummas barnveckan in. Bara lille Bonus, store sonen behöver lära sig sin sjukdom och ska bo hos mamma denna vecka som är sjukskriven för att sköta honom.

Det är skönt. Jag har lovat mig själv att ta hand om mig själv denna vecka. I eftermiddag börjar jag med fotvård och manikyr. Hur middagen ska fixas får bli faderns problem. Jag tänker ta hand om mig själv.

Jag behöver sörja och hemma får jag inte sörja alls...

Jag skrev mitt inlägg och besparade mig alla moralkärringar. Givetvis förstår jag att jag är vuxen och sonen är barn, men det tar ändå inte bort känslan av att jag är besviken. Jag har rätt att vara besviken. Ingen kan ta i från mig min känsla.

Det förvånar mig att vissa inte kan läsa, största besvikelsen ligger i att mamman vägrade ställa upp. Besvikelsen ligger i det... att jag blev tvungen att vara ensam i en tung stund för oss.
Att det behövdes en vuxen hos sonen fattar jag.
Det är konstigt, så fort man vågar säga att något känns fel, och går emot den rådande normen - då blir det ett ramaskri, med anonyma kommentarer. Inte första gången...
Det förvånar mig vad det är som får vissa att ha behovet av att skriva ut sin frustration fastän moralkärringar undanbedes. Jag tänker många gånger på de bloggar jag läser - "ge dig", "tänk så här istället". Men jag skulle aldrig skriva det, då är jag hällre tyst och håller käften.

Att det dessutom är fruktansvärt jobbigt och tabubelagt att känna som jag gör. Jag önskar väl ingenting hellre än att jag kunde unna min sambo att följa mammans pipa och hennes vilja att förstöra, men jag klara det inte - jag blev ledsen... och den känslan äger JAG.

Nu är jag hemma, det är över. Sorgen är så mycket värre och större än jag någonsin kunde tro. 

Sorgen blev tudelad. Sorgen över det barn som inte kom och sorgen över att jag fick genomgå detta själv, utan att min sambo var med mig. Med det konstaterande följer också en annan sorg - sorgen över att behöva leva i en familj där det finns ansvar som måste tas och där det trots 6 år ännu inte riktigt har markerats och gått vidare.

Ni moralkärringar kan bespara er, jag vet att ni säkerligen tänker att jag må ju för fan förstå att han valde sin son dessa dygn. Ja, det må jag förstå, men detta handlar om min sorg, sorgen över att den jag älskar mest, valde sin son framför mig.

Jag vet i ärlighetens namn inte vilka tårar det är jag gråter, tårarna över barnet som inte kom, eller tårarna efter det faktum att min farhåga blev sann - jag valdes bort.

I tisdags eftermiddag fick jag hemska smärtor som inte gick att kontrollera med Ipren och Alvedon. Jag sökte akut på gynmottagningen efter att ha haft telefonkontakt med dom.

En läkare kollar först med VUL och finner att det inte hänt något. Jag får smärtstillande i låret - Ketogan och får vila en stund på behandlingsrummet. Läkaren tillkallar en annan läkare som vill titta en gång. Naturligtvis är det placeringen som läkaren vill titta på. Jag borde ju lärt mig.

Jag traskar in i UL-rummet och ramlar ihop. Tappar puls och tryck. 

Det blev brits upp till avdelningen och där sätts dropp direkt. Man pratar om utomkveds och jag protesterar. Jag har inte ens fått någon journal upp.

Det lilla jag kan protestera. 

Jag är helt själv. 

Samma dag fick min sambos store son en sjukdom, en sjukdom han kommer att få leva med hela livet, som han haft anlag för. Ingen jätteöveraskning men det blir 5 dygn på sjukhus för honom för att ställa om livet.

Detta gör att jag är själv när detta händer.

Barnmorskan på avdelningen frågar var min sambo är och jag minns inte vad jag svarar henne.

Efter några timmar återfår jag puls och färg. Finaste Stina kommer på besök. Jag får dropp och ska fasta - nya beskedet är skrapning. Ingen läkarkontakt.

Efter klockan åtta får jag besked om att jag har till imorgon på mig att blöda ut, naturen ska få ha sin gång, annars blir det skrapning. Mitt hcg har minskat med 3 (!!!) enheter, till 6948

Jag är livrädd för skrapning. Fråga mig inte varför, då jag vet att det i många fall är det mest skonsamma för kroppen än en plågsam Cytotec-behandling.

Sambon kommer upp och stannar en timme. 

Berättar att han valt att sova hos sonen kommande dag.

Natten blir lång. Ensamheten är vidrig. Rädslan flåsar mig i nacken och på expeditionen ser jag pappor fråga barnmorskorna om hur barnet ska ligga på natten, på sidan eller varför han inte vill ta bröstet. 

Nyförlösta mammor passerar i korridoren, på väg på vårdhotellet. Lyckliga och glada.

Vi bråkar på sms, jag är besviken att han inte fanns där.

Jag råkade vara besviken på fel dag, när hans son blev sjuk.

Min mamma är i ett annat land och jag känner mig som 5 år och söker tröst. Någon som klappar på pannan och finns där.

Efter fyra somnar jag. Vaknar klockan sju av att morgonens barnmorska ger mig mer smärtlindring, och de käcka orden att det alltid är bra att vara smärtlindrad oavsett vad som sker.

Klockan 08.40 kommer läkaren och tar med mig på VUL. Fostret är kvar. Det syns tydligt nu, men inga hjärtljud som slår. Hon är fåordig men säger "Du har inte aborterat det ännu"

Jag bryter samman. Vilket jävla ord.

Vi beslutar oss för att pröva Cytotec och går inte det så får jag bli lovad skrapning i lokalbedövning. Tar inte lokalbedövningen så lovar hon ryggbedövning.

Jag slappar av.

På rummet kommer barnmorskan med 4 cytotec och två antibiotika dropp, utöver vanliga glykosdroppet.

Jag ska stoppa in cytotecen och ligga still en timme.

Jag är fortfarande ensam.

Efter två timmar börjar det dra igång på allvar, och klockan 13.08 kommer allt ut, tillsammans med sköterskan och undersköterskan på toaletten.

Det är över nu.

Smärtan är hanterbar med Alvedon, Diflofinak och morfin.

Min sambo kommer efter 14 och jag bryter ihop. På toaletten. Jag vill vara ensam. Jag vill inte dela min sorg med honom. Den oerhörda besvikelsen. Jag vet då att han kommer att sova borta inatt.

Sköterskan har sagt att jag får komma hem om någon har koll på mig i natt pga blödningsrisken.

Han svarar att jag inte kommer att vara ensam.

Ensam blev jag.

Jag ligger där på badrumsgolvet med min droppställning och det är förlösande skönt att gråta och skrika ut allt i ensamhet. Lampan släcks då ingen rört sig där i 20 min. Jag var nog där länge.

Jag samlar ihop mig och ber om att få komma hem, inte vänta två timmar på att få ta ett nytt prov. Jag lovar att ta urinprovet av klamydia (!?) på VC och läkaren går med på det. Jag vill hem, samla ihop mig i ensamhet. Jag vet att jag kommer bli ensam.

Vi kommer hem efter att ha mellanlandat på apoteket. Min sambo börjar ringa runt efter folk som kan vara med mig under natten. 

Jag ber om att få vara själv, jag orkar inte med någon. Jag ville bara ha honom.

Han ville vara hos sin son, som önskade få ha pappa hos sig. Mamman blev sjukskriven för att kunna vara med honom denna vecka, men han ville ha pappa. I detta läge anser inte jag att sonens "ville" var något alternativ. Han har tillgång till mamman, och då får det räcka när jag behöver min sambo.

Jag får det kastat i ansiktet att lille Bonus vill ha sin mamma hemma hos sig när det är skolstart imorgon.

Jag råkar föreslå att Bonus kan sova hos oss, och pappa tar honom till skolan, men att mamma får vara hos store sonen på sjukhuset för jag ska inte sova själv.

Han valde sonen.

Natten var vidrig. Jag kräks av morfinet och bäddar i badrummet. 

Jag håller ihop, vill inte ge min sambo dåligt samvete, jag håller emot allt jag har men besvikelsen är total.

Frågorna är många och förmodligen får jag aldrig något svar på det.

Jag lever med världens största och snällaste nallebjörn som är så snäll så att han skadar sig själv och andra genom att inte sätta ner foten.

I detta extrema läge som det var nu, kunde han ha valt att markera mot modern att nu får hon banne mig ta och sova hos store sonen, hon har dessutom betalt för att göra det. Han behövs hos mig.

Han vågar inte. Jag vet att han inte gjorde det för att välja bort mig. Han skulle aldrig göra mig illa. Men det finns vissa situationer man är så snäll i, så att man blir dum, och detta är en sådan.

Jag känner mig otroligt oälskad och jag finner inte ut i min egna sorg.

Jag trodde inte att detta missfall skulle göra så ont, själsligt och kroppsligt.

Jag vet inte hur jag ska ta mig samman och förbi denna enorma sten som skymmer min livsväg. Jag antar att det blir att sätta ena foten framför den andra, ta ett steg och ett till, vips har man tagit två.

Livet känns tungt nu, och jag måste ta ett steg, och sedan ett till... jag måste framåt, för här bakom den grå stenen där framtiden inte ens kan skådas, här är det mörkt och kallt.

Jag ligger nu inlagd på gynavdelningen, detsamma som BB.
Mitt hcg sjunker inte och jag sökte för att få hjälp med smärtan, då fick jag en Ketogan i låret. När dr nr 2 ville förvisa sig om graviditetens läge så svimmade jag mitt på golvet i ultraljudsrummet. Då blev det bår upp till avdelningen där jag nu ligger med andra nyförlösta föräldrar som vankar med sin lilla plastbalja.

Jag ligger här med mitt dropp och har ett dygn på mitt att blöda ut själv. Annars blir det skrapning.
Jag är livrädd.
Sambon var här och lovade att vi snart ligger här, på förlossningen och marscherar raka vägen till vårdhotellet, som vi sett flera par göra ikväll.
Det är många tårar ikväll...

Vilket dygn.

Igår vid 22 tiden känner jag en smärta åt höger och ser samtidigt att jag blöder.

Ringer upplysningen som ber mig komma in efter att jag berättat hur min graviditet ligger.

Jag satt mig i bilen själv. Ingen barnvakt till Bonus, och min mamma bortrest.

Det sista jag säger när jag passerar genom dörrarna är att jag aldrig mer tänker åka själv på läkarkontroller med ångest och rädsla.

På akuten går det undan. Får komma in direkt när sjuksköterskan i luckan ser mina tårar.

Hon ringer efter läkaren på en gång som skulle komma inom en timme, och det gjorde han. Inte den trevligaste läkaren jag träffat kan jag säga och utrustningen på akuten var hemsk.

Så nu vet ni alla Sundsvallsbor, om ni åker till akuten för att göra ett VUL så räkna med uråldrig apparatur.

Där fanns hinnsäcken, ingen blödning, samma storlek och det fanns ett foster, utan hjärtslag. Jag får välja mellan att stanna kvar och utreda smärtorna eller åka hem.

Efter samtal beslutar vi oss för att ta ett serum-hcg som jag ska få svar på från mottagningen på morgonen.

Jag kommer hem, känner inte mig nere. Inga smärtor, ingen blödning, jag har sett ett foster, mer än bara gulesäck. Lyckas somna och känner av febern.

Imorse ringer läkaren, dr H som jag träffat så många gånger.

Han har diskuterat med sin överläkare och gjort en bedömning att detta inte är en frisk graviditet. Hcg har sjunkit och ligger nu på 6700.

När jag lägger på luren kommer smärtorna och blodiga flytningarna är ett faktum. Nu finns det ingen återvändo.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att kroppen blöder ut allt själv. Provtagning och återbesök på fredag.

Jag är tom, känner mig så värdelös, så okvinnlig och oduglig.

Frågorna kommer nu på eftermiddagen, hur går vi vidare?

Jag kan inte ge upp även om en del av mig skriker att jag inte orkar mer. Idag kramas vi och gråter. Min sambo har stannat hemma med mig. Vi bara är...

Hcg har sjunkit och det finns ingen hjärtaktivitet - så läkaren har lämnat tråkiga besked.Jag är så otroligt rädd för skrapning och för att få ut detta utan att dö av smärta.Livet är fan inte rättvist.