Idag kom ordet "hjärtat".
Jag stelnade till när det flög genom telefonluren. Oj, vad sa han egentligen?!
Jo, han sa det - "men hjärtat"

Det var lite komiskt kring att det kom just idag, just ikväll. Jag hade varit hemma hos honom en snabbis. Alla miljoner hjärnspöken som finns i mitt inre spelar verkligen på högsta volym just nu. Vem tog på vem först? Vill han kyssa mig om jag bara omfamnar honom när jag ska gå? Kommer han lägga handen på mig om jag lägger mig tillräckligt nära?
Så håller jag på, mina inre hjärnspöken går en kamp.
Mitt bekräftelsebehov utlöst av ett svek och med en ryggsäck där en pappa inte funnits med under uppväxten.

I bilen rinner tårarna, känner inte att han var så mysig som jag hade behövt ikväll. Han var ju den han var. Och hur mysig han än hade varit och hur mycket bekräftelse jag än fått, så hade det ändå inte räckt för att ta bort känslan jag hade ikväll.
Det är verkligen inte lätt att umgås med mig och mina hjärnspöken.
Min psykolog hävdar bestämt att det handlar om att jag inte litar på någon, att jag testar och kollar av för att minimera riskerna att bli sviken och lämnad. Och hon har så rätt.

Väl hemma ringer jag och säger god natt. Han kommenterade att det var trevligt att jag kom förbi så att han fick sitta i soffan och titta på fotboll och kramas lite.
Tyckte han att vi kramades? Och jag som ville ha ännu mer och som kände att han inte visade något större intresse. Men det gjorde han tydligen. Han tyckte att vi hade haft det jättemysigt.
Och så kom det..."hjärtat"

Det skrämmer samtidigt som det värmer och lindar mitt hjärta med mjukaste bomull och gör att jag känner mig lugn - för en stund.

Att umgås med en som blivit sviken är långt i från lätt och även gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att umgås med någon som levt ensam länge och som inte behövt tänka på någon annan på mycket mycket länge.
Men vi jobbar på det, vi är medvetna om våra svagheter.
Och jag gör verkligen allt jag kan för att våga lita på hans ord, för senast ikväll genomskådade han mig och sa att han kommer inte försvinna, han kommer finnas här när jag så ivrigt räknade dagarna vi inte kommer kunna träffas på.
Våga lita på... att det ska vara så svårt...