... är första stoppet på semestern här. Hotellfrukost i stan.
Fullt med barn och bebisar.
Något sött dyker upp, jag ler så där som jag inte kan förklara, så sött.
Snabbt ryter Mr till mig "men sluuuuta titta då"

Jag biter ihop med tårarna rinnande i ögonen och säger högt till mig själv att kämpa emot så att de inte sväller över och jag behöver förklara varför den kommentaren från honom kändes rakt in i hela hjärtat.
För det gjorde det.

Tar ett glas vatten och sväljer min förbannade jävla Provera, tittandes rätt ner i bordet.
Fy fan... Något annat ord finns faktiskt inte.
Längtar till bilen, få sova, slippa förklara och prata hur det känns när en person har taktpinnen...

Det är många tillbakablickar i mitt liv just nu, medvetet eller omedvetet?
Två år har snart gått, och önskan om ett definitivt avslut är stor.
Men på den fronten händer det inte så mycket, dels på grund av sommaren och dels på grund av att han köper sig tid genom att komma med förklaring på förklaring.

Ett år med Mr har passerat och tacksamheten vet inga gränser.
Om några timmar åker vi iväg på semester tillsammans.
En trip med stopp i Sverige och några dagar i Köpenhamn.
Förväntan är hög, men mest på att få vara med varandra och bara vara i ett lite mer kravlöst tempo som sommar och semester bjuder på.

Igår vaknade Mr väldigt tidigt så där nervös och förväntansfull som man kan vara innan tävling. Golftävling.
Vi låg länge och pratade, jag på hans bröstkorg, på min plats. Och han strykandes på min rygg.
Då frågade jag honom om han tyckte att något fattades i vår tillvaro.
Och då menade jag inte det som upptar större delen av mina tankar just nu - utan jag tänkte på mer ytliga saker och trodde att svaret skulle bli att det blivit lite tid på golfbanan eller lite tid med grabbarna.
Men nej, svaret var att just nu fattas ingenting - men på sikt så saknas det "en liten knodd".
Och det gör det...
Mer än någonsin...