Så har faktiskt de här månaderna känts. Min längtan kom ordentligt kring årsskiftet för att peaka när vintern övergick till vår.
Visst har jag alltid, i flera år, vetat att jag vill ha barn, leva familjebiten och allt det - men längtan och viljan att få dela det med Mr har funnits i ett drygt halvår. Det har varit som om bara halva jag levde ett tag, som att jag inte fick blomstra ut på riktigt. Den tjej jag hittade i början av 2014 som började älska livet och sig själv, hon liksom kröp in igen.
Någon höll ett hårt tag kring mitt allra heligaste, någon hade en taktpinne i sin hand och jag kunde inte göra så mycket. Och man ska kanske inte kunna göra så mycket, för båda ska vara med på det. Så är det. Att luras och dra vita lögner känns inte okej.
När jag visste att jag var nära att få hela biten, så kan jag inte luras eller dra någon vit lögn, då skulle allt raseras.

Många tårar har det blivit under dessa månader av väntan, för det var just väntan det handlade om.
Jag var tydlig med min längtan och med hur jag ville leva mitt liv.
Och varje gång vi hade sex så blev jag påmind om att han inte gav mig möjlighet att få bli gravid, för det kan ju männen styra.
Jag bröts ner, vidrigt.
Det kändes verkligen som om någon hade tagit mina ägg i gisslan.
Kanske syntes inte den ledsenheten i bloggen eller hos mig, men den fanns och det påminde mig ofta. Vi hade det bra, men jag kunde inte leva ut.

Livslusten har verkligen kommit åter när vi slutet av sommaren faktiskt tog beslutet att vi ska bilda familj.
Inte idag och inte imorgon, men om ett tag. Den tidsplaneringen gjorde det möjligt för mig att leva igen.
Gick precis förbi spegeln och såg att mina ögon glimrar igen, och hela andningen känns så mycket lättare.
Långt i från mål, men en bra bit på vägen och utan den där grisiga känslan som faktiskt bott inom mig ett par månader...