Det slår mig pang bom i soffan efter en helt vanlig arbetsdag på jobbet.
Pang bom, det här borde inte vara något projekt med checklistor, bokningar, läkemedelschecker, räknande på dagar och metoder, kort eller långt, bruttolöneavdrag, studier eller evidens.
Det borde inte vara det projekt det faktiskt är just nu.
Allt som ska bokas, bokas av, tajmas, checkas, klämmas in...
Men det har känts så sedan den där fredagen för dryga 4 veckor sedan då tillvaron gungade till lite.
Att få ett nytt halmstrå att förhålla sig till var viktigt och det blev som ett projekt.
Jag skäms när jag erkänner det för mig själv, men säkert inte den enda som känner så.
Så ogreppbart - vi kanske gör resan i dagarna, till stället där vårt första barn blir till.
Kanske är det för stort att tänka så, vilket gör att det är lättare att förhålla sig till checklistor och avstämningsar.
Men djupt inom mig så tickar den där längtan så mycket starkare än någonsin innan.
Jag vet att jag kommer ha vattninga ögon på väg till Falun.
Och då får det vara så, för det här är i sådall mitt livs viktigaste projekt...