Det är lite av nedräkning inför vårt IVF-kliniken. Nästa vecka har jag noterat i kalendern att jag ska kolla om journalerner kommit fram och jag ska ta en diskussion med kliniken (hemortsläkaren - blivande) som vill att jag ska göra hysteroskopin, om vi ska göra den som planerat dagen innan IVF-kliniksbesöket. Vi åker rätt långt för klinikbesöket och fortsätter sedan ner till Loka Brunn, för en weekend på tu man hand...

Sådan är planen, men redan nästa vecka händer det något som har med IVF att göra. Det känns lite spännande alltså...

Vi planerar sommar och semestrar, jag tar mig samman, och erkänner för mig själv att jag faktiskt vill göra något riktigt fint av den, trots allt ändå. Trots att jag ingenting annat hade velat än att vara höggravid och inte orkat ha några semesterplaner alls. Men nu är det inte så, och då ska jag göra sommaren till något fint ändå.

Till helgen ska vi på en privat intim spelning och framöver väntar biobesök, middagar & utgångar med goda vänner, weekends på tu man hand, champagnelördag med en god vän och massor av annat som säkert kommer fyllas på. 

Det är tungt, men jag känner också ett riktigt stort ansvar att fylla denna tid med något fint, för vi lever bara nu. Nu är allt vi egentligen har...

Vi sitter vid middagsbordet denna måndag, båda berättar lite lätt om vad som hänt på respektive arbete. Vi lyssnar, frågar.
Jag försöker lyssna, men mina tankar är någon helt annanstans. Jag la nyss på luren efter en telefontid med läkaren på KK som tog emot oss där.
Empati och mänsklig. Ställde även andra frågor och beklagade från sin mänskliga sida.
Hur ser vår plan ut nu? Behöver jag ta om några prover? Hörde mig själv säga att vi nu hoppar på privatfinansierad IVF.
Han ville verkligen hjälpa till och jag hörde hur mänsklig han var och är, jag gillar honom verkligen och efter detta samtal bara mer och mer.

Du ser låg ut älskling...
Och då kommer det... Alla tårar.
Jag är ledsen nu, förbannat jävla ledsen. De riktigt fula kommer fram där vid måndagens middag, kring det vackra bordet mitt i gräddhyllan.
I det perfekta livet där bara ett barn saknas, och idag saknas det faktiskt riktigt mycket...
Han reser sig och kramar om mig hårt, riktigt hårt, torkar tårarna.Det kommer bli bra, hör du det...

Och jag måste tro det, nu behöver jag tron mer än någonsin...