Idag välkomnar vi vecka 30, och längtan slog ner som en smäll inom mig. Jag längtar så enormt efter henne, och i detta nu känns det som en hel evighet kvar innan hon beräknas komma.
Just i denna stund känns det som att målet ligger flera åååååår framför oss, medan jag borde förstå att vi "bara" ska klara av mars och april innan hon ska komma.
Några tårar har kommit nu på morgonen, jag längtar efter henne och vill ha henne här...och tiden kommer krypa fram.

Jag hade tänkt att vi skulle ha en massa weekendresor att se fram emot i väntan på att få bli 3, men där har jag fått backa, orken finns inte och jag vill helst vara hemma när illamåendet griper tag om mig.

Ja det var inte så muntert det här.
Vi är i stugan och strax på väg hemåt, då ska jag smita in i hennes rum och snosa lite på hennes små kläder i garderoben.
Kanske har ni något råd eller tips när längtan slår till och känns så där olidligt hanterbar?