Denna blogg skulle handla om min längtan.

Min längtan präglar min vardag.

Vår speciella situation gör det något mer komplicerat eftersom vi har en mycket infekterad relation till barnens mamma.

För mig har det handlat om att hålla tillbaka min längtan till dess att det skulle lösa sig med barnen och bli bättre.

Professionella personer säger att det inte blir bättre på den fronten.

Vi har nått den framgång vi kan, nu gäller det bara att hantera det.

Jag tycker att det är svårt.

Jag visste att det var barn med i bilden, men jag visste inte att det skulle vara så här.

Vi har det gott tillsammans, men det har inte varit helt lätt för mig att ta till mig dessa barn då jag är kraftigt motarbetad.

Vår kärlek, barnens och min, är hotad och det har gjort att jag många gånger känt en otrolig maktlöshet.

Det är svårt att skriva en blogg om bara ÄL, BIM, tester och allt av den sidan vad gäller längtan.

För min del handlar längtan om att bli en familj... och en stor del av den blivande familjen finns ju redan, oavsett om jag vill eller inte.

Det handlar om att förhålla sig till en verklighet, stuva om i sin bild av den rosenröda drömmen som alla tjejer nog haft. Utbildning, jobb, hus och sen barn tillsammans. För mig blev det inte så.

Det fanns redan behövande barn och det behovet dom hade skulle också fyllas.

Som sagt, får en längta-efter-barn-blogg bara handla om ÄL, BIM, faser och tester? Nej, detta är min resa.

Min resa att kunna acceptera att livet tog en annan vändning.

Nu handlar det om helt annat än bittra ex och nyvunnen kärlek, det handlar något vi insett att vi inte ror i land själva, och vi har hjälp.

Jag blev ledsen av kommentaren i mitt förra inlägg. Grisigt ledsen.

Utelämnande? Ja, visst. Men fortfarande anonym.

Och sen det klämfina svaret om att jag skulle ha varit ledigt med ett barn som inte är mitt...

Visst, i teorin är det ingen match.

Och vad vet du om hur fria jag och lilleman är att röra oss ensamma? Vad vet du om att det inte finns en hotbild mot mig och lilleman?

Det är så lätt att döma.

Jag loggade in för att skriva ett blogginlägg om min fina dag, men lusten försvann med ens.

Får se hur detta med bloggandet tar sig i fortsättningen.

Jag blev ledsen...

 

ettvanligtliv

6 februari 2011 01:46

Hm vilken konstig kommentar... inget att bry sig om. Detta är din blogg och den som inte vill läsa om ditt liv och dina tankar kan låta bli! Läsare som tänker annorlunda än en själv kommer alltid att finnas. Men du har ju sånna som mig också.. det finns fler av oss än av de negativa. Vill gärna läsa om din fina dag.

Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...