Klockan har passerat midnatt med råge. Hemmet är tyst och mörkt. Sambon sover, jag stängde till sovrumsdörren när jag gick ut i köket och satte på lite te.

Det känns igen, den iskalla stämningen i sovrummet. Det som får vår annars så starka kärlek att bli bräcklig och frostig.

Varför bloggar jag om så privata saker som vårt sexliv?

Jo, denna blogg är anonym. Endast ett fåtal riktiga vänner har min adress, och med dessa skulle jag ändå prata dessa bekymmer med. En annan aspekt är att det är en längtan-till-barn-blogg, och vi alla har på något sätt, stort eller litet, touchat de funderingar jag har.

Barn kommer till genom att ägg och spermie möts, och oavsett var det befruktats så tror jag att många kan känna igen sig i konstaterandet att sexlivet inte riktigt blev som man önskat.

... så även jag.

Vi kan inte göra barn, det går inte.

Paniken griper tag i mig när jag inser det. För att jag ska bli gravid, måste vi ha sex. Sexet funkar inte. Punkt.

Typ...

Efter att ägglossningstestet visar full stegring så borde jag ligga i sovrummet med det heligaste i mig.

Jag sitter här, med en kopp te och mina tårar, och frågan som ekar i mitt inre; vad ska jag göra för att få rätsida på detta?

Vi älskar varandra otroligt mycket, vi har ett bra förhållande, vi har däremot inte fått vår rosenskimrande början på förhållandet som många andra fick. Jag trodde att det var en fördel för oss, att få hoppa in i verkligheten med en gång.

Barn och umgänge, tvister och processer, sjukdom och oro...

Vår kärlek är stark. Det pirrar fortfarande till hos mig när jag hör bilen på uppfarten, jag försöker vårda och underhålla - att inte ta för givet.

Som det säkert framgått på bloggen, så kommer min Kärlek från ett helt annat slags förhållande än det vi har.

Noll passion och noll sex.  ( ja, men två ungar fick dom till i allafall )

Jag älskar passion och har stor aptit på sex.

Vi har inte riktigt mötts här, och inte blev det bättre av att vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken. Snarare var det då problemen började...

Allt i mitt liv kretsar kring min längtan. Så fel, så fel... men så sant så sant.

Hade jag haft två barn hade jag säkerligen inte varit lika uppslukad av min längtan, det inbillar jag mig i allafall utan att ha belägg för det.

Jag kan bli väckt på natten och veta vilken cykeldag jag befinner mig i, jag har koll på det mesta.

Jag är kvinna, det är hos mig det sker.

Min man är man, och i min värld är vi två på resan.

Jag läser era bloggar, om män som följer med på undersökningar och provtagningar, muntrar upp med blommor, frågar och finns där.

Det är med sorg jag skriver att det inte är så hos oss.

Absolut inte pga ointresse eller ovilja, den saken har vi rett ut - utan av oförmåga tydligen. Jag köper inte riktigt den förklaringen... men men.

Jag önskar att han frågade, ville veta, kanske tog ett steg till att kolla i den där boken som ligger på sängbordet för att kanske kunna lära sig och förstå vår värld bättre, kanske lära sig hur en ägglossning fungerar.

"Om man bara slappnar av så ska du se att det kommer när du minst anar det"

Jo, jävlar jo.

Hur ska det gå?

Ikväll sa jag ingenting om att jag har ägglossning. Jag hade det iofs på känn redan igår då jag märkte att flytningarna ändrat karaktär. Taktiken var att ingenting säga, eftersom jag vet hur det går om jag säger att det är nu det gäller.

Igår var karln i huset trött, men jag tänkte att en god natts sömn ger susen.

Imorse gjorde jag försök. Gick inte alls. Totalt noll intresse fastän jag skämtade om det. Jag sa ingenting eller visade heller inte att det verkligen är viktigt för mig.

Idag har jag skämtat och försökt att avdramatisera det hela. Bitit mig i tungan för att inte säga att jag har ägglossning, för du brukar det låsa sig totalt för honom och besvikelsen blir ett faktum, ett smärtsamt sånt.

Jag fick min njutning ikväll, men jag ville ha honom, jag ville helt enkelt ha spermierna, så brutalt var det.

Han var trött och hade ont i kroppen, så det blev en bekväm variant.

Jäklar i mig vad min njutning satt hårt inne när jag insåg att jag inte skulle få honom, men jag trodde att detta kanske bara var den mysa uppvärmningen.

Så fel jag hade...

Jag låg med fullt stegrande ägglossningstest och sambon var trött.

Jag gick ut till badrummet, knep i hop mina tårar, sköljde ansiktet med iskallt vatten, bet ihop.

Det gick inte att dölja mitt snörvlande och känslan.

Han frågade, jag berättade att jag hade ägglossning.

Han blev arg, besviken och kände sig värdelös.

Jag gick till soffan.

Där är vi nu.

Hur jag än gör så blir det fel.

Berättar jag att jag har ägglossning, då låser det sig.

Berättar jag inte men fortfarande proxar på att jag vill ha sex, då gör man en bekväm variant som inkluderar att bara ge lite njutning.

Jag kan bli ledsen för stunden, att hoppet återigen tagits i från mig.

Men jag kan också bli ledsen för framtiden.

Jag vet att TF´s nästa plan är att erbjuda sprutor. Då har vi verkligen klockan emot oss, då kan vi prata om att exakt veta när ägglossningen sker.

Nu kan vi välja genom att testa med ägglossningstester eller inte.

Då kommer en spruta sättas i magen och ägget lossar.

Jag tror inte att vårt förhållande pallar det.

DET mina vänner, är nog den största sorgen.

Om en vecka är det läkarbesök. En missfallsutredning skall dras igång.

Eftersom jag har pco och det har pratats om stimulering förr, så vet jag att det kommer att erbjudas.

Jag vet inte hur jag ställer mig till det efter den insikt som kom till mig ikväll...

 

Anna

9 september 2011 06:57

Fy vad jag känner igen mig i det du skriver. Att försöka bli gravid i månad efter månad förstör verkligen sexlivet. Av den anledningen är jag glad att vi gör IVF nu, det tar så hårt att försöka få till det vid varje ÄL. Stress förstör också mycket av vår sexlust har jag märkt, på semestern är vi nästan som när vi var nyförälskade ;) Prata med TF om hur det känns att börja med sprutorna (om ni orkar). Kram!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

 

A

9 september 2011 10:28

Jag har inte kommenterat förut men följer din blogg dagligen. Det kunde likaväl vara min sambo som du beskrev (men ingen av oss har barn sen innan). Vi har haft två missfall och har blivit godkända för IVF, men då backar han ur och säger att han vill att vi försöker ett tag till på egen hand. Vad skall jag säga? Jag vill inte tvinga honom till något så jag säger ok, nu har det snart gått 9 månader och vi är ännu inte gravida....Nu känner jag att det är dags att ta upp IVF igen, vi har ju gjort det som han ville och nu måste väl jag få bestämma??
/A

 

Hedda

9 september 2011 13:07

Jag har erfarenheten att män ofta ser lite mer romantiskt på det här med sex när det gäller barnalstring, än vad kvinnor gör. Barnet ska på nåt magiskt sätt bli till genom ren kärlek. Men så funkar det inte alltid. Du tror inte han är öppen för följande?: fritt sexande

 

Hedda

9 september 2011 13:12

Vad hände nu?

Fritt sexande under 2-3 veckor av cykeln. Ren produktion den fjärde veckan? Säg att det är vad som krävs. Just den veckan är det vad som behövs för att få ett barn.

Min man har svårt att få utlösning när han måste. Vi löste det med sprutor, insemination. Det funkade på första försöket. Ett sätt att ta bort pressen från oss båda. Romantiskt? Nej. Att göra barn behöver inte ha det minsta med romantik att göra.

 

Stina

9 september 2011 20:35

Men jä*lar... här hade vi trott på en massa mys å så blir det så där :(
Styrkekram

 

Johanna

9 september 2011 22:31

Hej fina du,
Jag säger som de andra, jag känner igen mig i allt. Dock antar jag att det inte är till någon tröst just nu...
Försök prata med honom vid ett senare tillfälle, när ni båda lugnat ner er, och gärna när ni befinner er utanför sovrummet.
Jag vill också påminna dig om att när ägglossningstesten visar positivt så (i alla fall de jag använt mig av här i USA, clear blue etcetera) så sker ägglossningen 24-48 timmar efter att man fått ett positivt resultat. Testen mäter hormon halten som gör att ägglossningen kommer igång. Visst hade det varit toppen att sexa nu så att du har spermier i dig när det sker, men ge inte upp allt ännu, ni har fortfarande några timmar på er. De där små spermierna är super snabba på att nå ägget! Efter att ägglossningen sker så lever ägget i 24 timmar så det finns fortfarande hopp! Ni kan fortfarande lyckas denna månaden!!
Jag håller tummarna för er!!
Jag hoppas också att både du och TF mår lite bättre snart. Det är jobbigt med dessa svackor och dalar. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa.
Massor med styrke kramar!!

 

ettvanligtliv

10 september 2011 11:32

Oj vad svårt. Känner igen det där att det kan låsa sig för killen. Det är ju en enorm press de får på sig. Försök att låta det ta tid. Ibland kanske man får "hålla på" ganska länge, tror vårt rekord är runt 3 timmar, men bara båda vet att det är ok att det tar tid så går det. Inte sexigt och inte särskilt roligt men jag tror att han kommer att vänja sig. Det gjorde iallafall E.

Blir det sprutor så vänjer han sig förr eller senare. Det gäller bara att ha tålamod.
Kramar!!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...