Det var orden i ett meddelande som damp ner hos oss idag.

Vi har en väldigt klok kvinna i vår närhet, min sambos syster, stora syster.

En pedagog ut i fingerspetsarna och en kvinna som inger respekt och pondus hos alla. 

Varje gång vi träffas så pratar vi om hur vi har det kring barnen, samtidigt som jag är fullständigt medveten om att hon står min sambo närmast. Blod är ju alltid tjockare än vatten, även om jag gillar henne väldigt mycket, och ännu mer efter dagens meddelande.

Idag brast det för mig, idag har jag fullständigt brutit samman och när jag nu sitter här i soffan på en lördagkväll så är jag helt tom, tom tom tom...

Idag skulle hela familjen in till stan. Jag hade bjudit till eftersom jag vet att vi alla mår så mycket bättre och faktiskt kan ha det bra tillsammans om vi bjuder till, och gärna när vi gör något utanför husets väggar och kommer bort på en neutralmark där vi är tillsammans, där vi blir ett team mot omvärlden. 

Tanken var att vi skulle åka in till stan, äta lunch på en sportbar och handla examenskläder till Bonus. Jag skulle upp på mitt jobb och lämna in ett papper och sedan vidare till ett köpcentrum för att köpa arbetskläder till store sonen.

Alltså hade han ett intresse i vår tripp.

So far so good.

Vi sätter oss i bilen och styr i väg. När vi efter 20 minuter har parkerat på stan och ska kliva ur bilen, så vägrar den store sonen att kliva ur bilen. 

Jag ruttnar fullständigt och känner hur förbannad jag blir. Fadern stannar kvar för att försöka medla, men nej, sonen vill inte kliva ur bilen och tänker sitta kvar.

Vi gick upp på mitt jobb, ilskan kokade inom mig, jag bara skakade. 

Att fortsätta med att äta lunch och gå på stan och köpa examenskläder, det var bara att glömma.

Tillbaka till bilen där sonen sitter kvar och då nyper jag tag i ungjäveln (förlåt men jag hittar inget annat ord) och frågar varför han inte följde med in.

Jag: Varför följde du inte med?

Sonen: Vet inte...

J: Vaddå vet inte, du måste ju veta varför du inte vill följa med in.

S: Jaha? Inte fan vet jag.

J: Vet du, jag är så jävla less på att ditt agerande styr oss andra. Du tror att hela världen snurrar kring dig xx (hans namn).Nu drabbar det din lillebror som inte fick handla och vi andra som skulle göra något trevligt och gå ut och äta.

Jag börjar bli så jävla less på det här.

S: Jaha.

J: Vaddå jaha, är det allt du har att säga. Du ljuger, själ och har en attityd som liknar fan själv. Har du inte funderat på att byta attityd?

S: Jaha, jag vet inte. 

J: Vet du, jag gör så himlens mycket för att du ska ha det bra och du kan inte ens masa dig ur bilen för vår skull, för din lillebrors skull och bjuda till. Hur tänker du?

S: Skiter väl jag i.

J: Ändra attidtyd för helvete, den första tjej du får och du kommer att ljuga för eller själa av, hon kommer lämna dig, hon kommer att dra på minuten, så ta och skärp dig, jorden snurrar inte kring dig och ibland måste man göra saker som man inte vill.

S: Jaha.

... och så höll han på när jag satte ögonen i honom. Rent taktiskt hade jag valt det där bra, vi befann oss på E4:an och då kan han inte bara drämma till mig eftersom jag sitter fram och han kan inte sticka från bilen heller. Kvinnlig list och jag var så förbannad. Det ska tilläggas att min sambo var tyst och Bonus kved där bredvid sin storebror och påminde honom att jag gör så mycket för att dom ska ha det bra.

Han är klok och fin han...

Tillslut närmar vi oss affären där det skulle inhandlas arbetskläder till store sonen.

Naturligtvis är han förbannad eftersom jag pressat honom. 

S: Jag ska inte ha några jävla kläder.

J: Du går in här och väljer dina kläder, jag har inte åkt runt hela stan för att du ska bestämma om du vill eller inte.

S: Jaha... jag ska inte nå´jävla kläder.

Vid det laget kommer det, ett djupt andetag och sedan säger jag det, med tårarna rinnande längs med mina kinder.

J: Vet du, jag vill inte behöva lämna de två jag älskar mest, bara för att jag inte orkar med dig. För så kommer det att bli. Din pappa och din mamma kommer alltid att stå vid din sida, men jag orkar inte längre med dig och ditt agerande. Och vet du vad som kommer att hända om jag lämnar din pappa?

Jag rusar ur bilen och kräks längs landsvägen. Den ångesten som river tag i mig är nog en av mitt livs starkaste känslor. Jag ringer mamma och säger att jag mår jättedåligt och inte orkar börja om mitt liv.

Vår kärlek är det inget fel på, men jag orkar inte med den store sonen längre.

Jag klarar inte att lämna den jag älskar mest... för någonting jag inte kan styra. 

Vidriga känsla. 

Vi stannar flera gången på vägen hem, jag kräks i min ensamhet i olika vägdiken. Bonus frågar om jag vill ha tuggummi. Vi kramas på sängen när vi kommer hem. Han säger åt mig att inte vara ledsen, att mamma också är ledsen på store sonen väldigt ofta. 

Och då kommer det: "Jag älskar dig, fast du inte är min riktiga mamma, så älskar jag dig som om du vore det - på riktigt".

Efter någon timme kommer meddelandet, från sambons syster som ser hur vi sliter, och hur det fina vi har, håller på att ryckas i från oss, pga en stor son som kommit oss fullständigt emellan och som river sönder den framtid jag ser framför mig. Hon vill att vi träffas i veckan och tillsammans upprättar ett kontrakt på vilka regler som ska gälla hos oss för den store sonen. 

Jag skrattade gott inom mig när jag såg vad hon ville göra, lilla fina faster, det där har vi testat med så många gånger, men fadern i detta hus tycker att verkligheten är jobbig, så han tror inte att hans son behöver fasta regler eller ramar...

Jag ger henne ett försök, med stort nöje.

När jag sitter här i soffan, så är det just känslan av tomhet som finns. Maktlöshet, att ingenting kunna göra. Att blod är tjockare än vatten och att jag, som inte har något blodsband till honom, som inte har den villkorslösa kärleken blev tvungen att ta den diskussionen med honom, en diskussion hans föräldrar skulle ha haft för så många år sedan, där man klargjorde hans plats.

I eftermiddag klargjorde jag också för min sambo att det finns olika typer av misshandel.

Det finns föräldrar som slår sina barn, hemskt och jag försvarar de inte.

Sen finns det föräldrar som inte lär sina barn vilka krav och förväntningar samhället kommer att ställa på dom när de är flygfärdiga, som låter barnen få styra hela tillvaron, frågan är vad som är värst... För detta är också att göra sina barn illa...

 

Sussie

14 maj 2012 18:10

Brukar titta in och läsa hos dig ibland och jag blir lika ledsen varje gång... Hade jag gått i dina skor hade jag inte stått ut en dag till, jag hade varit särbo, ställt krav på att den stora skulle definitivt till fosterföräldrar.... han har ju ingen respekt alls för sina föräldrar och han verkar ju inte lyssna på sin pappa heller..
Gör nått, du lever bara en gång...
En jättebamsekram till Dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...