Jag har inte bara förlorat min livskamrat, jag har förlorat mina drömmar och framtidsplaner.

Han har redan lämnat mig, stuckit från allt och har fullt upp med att få ihop sitt liv.

Jag kan inte bära honom och hans problem längre.

Men Bonus, jag saknar honom. Han som var min sambo vill att vi ska ha fortsatt kontakt Bonus och jag.

Innerst inne vet jag att det vore det bästa för honom, men jag kan inte.

En av anledningarna till det är att det bistra sanningen till att vårt liv inte längre blev tillsammans beror på barn. Mina barndrömmar och hans dysfunktionella familjerester.

Jag tänker tillbaka på alla hårda ord som jag fått från min omgivning, ord om att detta inte är okej - att bara acceptera hans familjepaket utan att ställa krav på förändring. På cirkeln för bonusföräldrar, från min samtalskontakt och av andra sakkunniga. Det kanske blir så bra det kan bli det här ändå.

Men nu gör det bara ont.

Jag har förlorat min livskamrat.

Är det så här misshandlade kvinnor känner också? Att de innerst inne vet att det blir rätt, att jag repar mig och kommer starkare ur det, med alla möjligheter till ett gott liv.

Men nu gör det faktiskt bara ont. Saknaden, ensamheten...

Att bara sticka, så gör man inte...

 

Lina

3 september 2013 19:32

Men kära M. Jag såg din statusuppdatering på Facebook igår och började leta efter din blogg igen. Och så stod där saker jag inte läst. Hemska saker som jag inte önskar dig. Du skulle ju vara gravid nu! Du förtjänar det! Behöver du skriva av dig så vet du var jag finns! Vi kan älta älta älta, tills det gör mindre ont.

All kärlek// Lina

http://Inteutanf.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...