Livet borde vara underbart, och det är det ju, ändå känner jag mig less less less. Klockan tickar högre än någonsin, kommentarer kraschar in där de aldrig var tänkta att träffa.
Stress och press på jobbet.
Det är svårt att hitta tillfällen att tanka just nu.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Den där aptiten på livet jag förr känt har förvandlats till att bli någon form av förväntan på livet. Jag är redo för nästa steg, att ge livet en större mening. Så redo så redo...

En smärtsam insikt har landat, att jag är en generös person, som gärna ger. Men där finns också förväntningar på att få.
Privat.
Yrkesmässigt.
Vänskapligt.

Jag hoppas att detta bara är en liten sämre dag helt enkelt och att jag vaknar upp till en dag imorgon och känner mig starkare och bättre än idag.

Värt att notera är att kroppen reagerade bra på Provera. 28 dagar check!
Alltid något...