I natt har det fullständigt vräkt ner ute. I kombination med stormbyar så var det oundvikligt att det måste skottas ute. Eftersom jag drabbats av en förkylning of hell - så var det självklart att det var Mr som fick klä på sig och ta sig an att göra huset tillgängligt igen.

Jag bor i ett villaområde, så det var ju liksom ingen högoddsare att övriga grannmän var ute och gjorde sin plikt med spade och lasse. Ute pågick socialiseringen, några nya att heja på och bli presenterad inför. Min Mr är social i kubik så han trivdes där i snövimlet med barn som åkte skidor och pulkor. 

Och då kom frågan från den närmsta grannen - "jaha, hur blir det nu - blir ni sambos på riktigt eller ska ni ha olika boenden?"

Glad och upprymd kom Mr in och berättade vilka han handhälsat på och vad som sagts. En megakram och en megakyss. Vi vet ju båda två var vi vill att detta ska sluta och hur vi ser på framtiden.

Jag har nog tänkt i min tystnad hur jag skulle kunna göra hemmet redo för att ha någon inneboende, eller helt enkelt hur vi ska kunna vara sambos.

Som det är nu har han fått två ynka lådor i min klädbyrå och överallt hänger det skjortor och tröjor. Min garderob finns det ingen plats i för jag köpte bara en garderob för mig, mig själv.

Han har nog också tänkt hur vi skulle kunna lösa det på ett enkelt vis, men vi har liksom inte satt oss ner och planerat. Det har vår omgivning klarat åt oss, genom att ständigt fråga när vi ska flytta ihop.

Jag har två sovrum på entreplanet och två sovrum i källarplanet. 

Och jag har barndrömmar och planer.

I takt med att tumstocken åkte fram i förmiddags, så blev det liksom oundvikligt. Jag kan inte sätta en skena i taket i det lilla sovrummet bredvid mitt sovrum, för där ska det ju bo någon annan på sikt. Det ska vara ett barnrum.

Och jag kan inte längre prata runt det, så jag sa det - åååå så skönt det var. Jag tycker att jag varit tydlig tidigare, men det här var liksom extra skönt att få säga.

"Här ska det ju finnas möjlighet att ha en säng, så småningom, när det blir barn i det här huset, för det vill jag ha, och det vet du. Och sätter vi en skena i taket så finns det ingen möjlighet till det, och det går inte".

På tisdag ska vi till det stora möbelvaruhuset för en första check. Ingen brådska eller panik, inget avgörande. Jag behöver en bra garderobslösning oavsett samboskap eller stolt mamma på egen hand. 

Men lite mysigt är det ändå... 

Sen är det många nya tankar. Huset är MITT och ska förbli MITT. Där sätter jag punkt. Det blir nytt för mig. 

Inom mig bubblar mysiga tankar och känslor samtidigt som den manliga förkylningen kopplat sitt grepp om mig.

När Mr i eftermiddag tog sig an middagen gick jag in och kramade om honom, och så att detta är kärlek - att växeldra när någon annan inte orkar.

Då viskade han sitt svar åt mig "då för du börja vänja dig vid det"...

Och ja, det gör jag sååå gärna...