Mitt under lunchen kommer tårarna, resan känns lång, stressen och pressen är påtaglig för att inte tala om ensamheten.
Det känns som att jag ska gå sönder... i tusen bitar, kvävas av mina egna tankar och rädslor.
Tiden fram till klinikbesöket känns evighetslångt, veckor känns som år.

Då kommer han fram till mig där jag sitter på köksbordet, kramar extra hårt. Påminner mig om att vi är två som har påbörjat resan, att vi har mycket fint att se framemot.
Älskade Mr, önskar så att vi inte behövde gå denna väg, och tacksamheten över att vi har varandra är så stor så stor. Vi ska klara allt, så är det bara...


Jag gråter en stund, sätter ord på mina känslor, så skönt så skönt...