Vi sitter vid middagsbordet denna måndag, båda berättar lite lätt om vad som hänt på respektive arbete. Vi lyssnar, frågar.
Jag försöker lyssna, men mina tankar är någon helt annanstans. Jag la nyss på luren efter en telefontid med läkaren på KK som tog emot oss där.
Empati och mänsklig. Ställde även andra frågor och beklagade från sin mänskliga sida.
Hur ser vår plan ut nu? Behöver jag ta om några prover? Hörde mig själv säga att vi nu hoppar på privatfinansierad IVF.
Han ville verkligen hjälpa till och jag hörde hur mänsklig han var och är, jag gillar honom verkligen och efter detta samtal bara mer och mer.

Du ser låg ut älskling...
Och då kommer det... Alla tårar.
Jag är ledsen nu, förbannat jävla ledsen. De riktigt fula kommer fram där vid måndagens middag, kring det vackra bordet mitt i gräddhyllan.
I det perfekta livet där bara ett barn saknas, och idag saknas det faktiskt riktigt mycket...
Han reser sig och kramar om mig hårt, riktigt hårt, torkar tårarna.Det kommer bli bra, hör du det...

Och jag måste tro det, nu behöver jag tron mer än någonsin...