Fastän solen skiner ute så är det allt annat än sol i mitt sinne.

Denna vecka har varit en tröttsam vecka. Jag är så oerhört trött. När jag kommer hem från jobbet så slocknar jag direkt, och då har jag förmånen att inte behöva jobba heltid.

Besviken och bitter på helgen som var, det var vår barnfria helg och när jag skrev inlägget i lördags om hur fridfullt allt var, så visste jag inte om att sambons vän skulle donka in till oss en timme senare och det var två stycken snart 40 åriga grabbar som helt enkelt blev askalas vilket inte uppskattades.

Då behöver ni knappast räkna ut att energinivån inte var den bästa i söndags hos herrn. Vår barnlösa helg helt åt helvete!   

Jag behöver verkligen få tid tillsammans när vi är barnlösa eftersom cirkusen är total när det är barn hos oss, och idag är det dags.

Säkerligen en del av förklaringen.

Förr gjorde jag allt jag bara kunde när det närmade sig barnhelg. Allt var så förberett, nogrannt genomtänkt, allt för att det ska passa barnen.

Jag höll på att gå under. Jag skämtar inte, jag gav upp allt - för att det skulle gynna barnen.

I terapin har vi pratat mycket om att hitta en balans på givandet och tagandet. Jag köper inte längre femtioelva sorters bröd och sjuttioelva sorters juicer bara för att det ska passa lillherrn i huset. Jag dukar inte längre med matchande tallrikar och underlägg och lika servetter, eftersom det ändå slafsas.

Jag har slutat - och det är så befriande.

Jag har en bra bit att gå fortfarande, än är jag inte i mål.

Jag är trött, less och irriterad och inte alls särskilt laddad för att inleda barnhelgen idag.